En söt semester

Det här inlägget har jag gått och sugit på ett tag. Känt att ämnet är viktigt och att jag vill formulera mig bra. Men ju mer jag funderar desto mer frustrerad och ledsen blir jag, och det är ingen bra grund för kärnfulla debattinlägg och snitsiga formuleringar. Därför väntar jag inte längre nu utan tänker högt istället, och ber på förhand om ursäkt för om inlägget saknar struktur och verkar ostrukturerat.

Gång på gång den här sommaren har jag nämligen blivit påmind om dels hur socker förknippas med (glada) barn, och dels hur det verkar förknippas med en lyckad semester. Då jag själv är förälder nu, till en liten som än så länge mest äter mjölk, så blir jag förmodligen extra medveten om alla reklam som så tydligt vänder sig till barn och/eller deras föräldrar. Och det vill jag säga innan jag börjar rada upp exempel – jag menar inte att klandra någon, barn eller vuxen, snarare tvärtom. Det krävs nästan övernaturliga krafter för att stå emot den massiva sockerkampanj som pågår där ute, extra intensiv nu under sommaren när alla föräldrar vill ha glada, snälla barn trots bilsemestrar i 30-gradig värme och kompakt boende i husvagnar och semesterstugor.

OK/Q8:s grepp i kampen om semesterbilisterna stavas i år Piggelin. På meterhöga skyltar visas den klassiska isglassen upp för att påminna om att om du tankar här så kan du vara en schysst och generös förälder och bjuda alla barn i bilen på glass utan att det kostar dig en spänn. Att du sedan får lyssna på frågan »Är vi framme snart?« med ny energi i någon timme framöver är något du får leva med.

okq8

Statoil vill förstås inte vara sämre de. Här får du visserligen pröjsa ett guldmynt men får då å andra sidan välja mellan en Cola, en glass eller en det aningen bättre korv med bröd.

statoil

Och den som åker förbi Shell/7-Elevens stora reklamskyltar med barn i bilen får med stor säkerhet höra förväntansfulla önskningar om glass eller den där vidriga sörjan av is, socker och artificiella färg- och smakämnen som brukar gå under benämningen »slush«.

seveneleven

Det går att hitta hur många exempel som helst – barnmeny med inkluderad glasspinne finns ju precis överallt och på vykorten som landat i brevlådan den här sommaren är berättas om glass i stora lass. Varje dag. Poängen är tydlig – socker ger glada barn och det vill förstås alla föräldrar ha.

Uppfriskande ärliga är i sammanhanget ICA som på sina små russinförpackningar tryckt budskapet – »Söta snacks mot sura miner«…

russin

Det är ju förvisso ädelt att förbjuda reklam riktad till barn som vi har gjort i det här landet. Men den lagen blir ganska tandlös när det är fullt tillåtet, och minst lika kraftfullt, att rikta sig till dagens stressade småbarnsföräldrar som bara vill ha glada barn och en lyckad semester…

PS: Har du inte läst den ännu så är Hillevi Wahls debattartikel Sommaren – fredagsmys sju dagar i veckan som publicerades på SVT tidigare i veckan riktigt läsvärd.

Sommarversion av frukostgröten

En av fördelarna med att ha barn är att man kommer upp på morgnarna. Som idag. Jag har vinkat hejdå till älsklingen, gett lillan mat så att hon har somnat om ett par timmar till och ute i farstun snarkar hundarna nöjt efter sin frukost. Ändå är klockan bara åtta. :-)

Apropå frukost så är det inte särskilt mycket variation på den fronten nuförtiden. Den godaste frukostgröten är fortfarande en favorit här hemma. Idag gjorde jag den smaksatt med en halv tesked kardemumma och en gnutta vaniljpulver – en njutning en lite ruggig morgon som denna. Med jordgubbar från Jordgubbslandet på Rödön och ägg från Kretsloppshusets glada höns (notera den gula färgen!) fick den dessutom en väldigt lokal prägel och sånt gillas extra mycket.

God morgon!

Gröt med jordgubbar

Härligt gul blir gröten av ägg från glada höns.

Matgiken i Expressen

expressen1

Jag som aldrig köper kvällstidningar var idag tvungen att köpa Expressen – med bilaga och allt. Inte var det för att läsa om Gry Forsells favoritklänningar eller reportage från en swingersklubb, nej det var faktiskt för att läsa om mig själv hur märkligt den än kan låta.

Det var när vi var på semester som journalisten Danielle Deasismont ringde och undrade om hon fick ställa några frågor om mitt sätt att äta. Hon hade nämligen förstått att jag uteslutit gluten ur kosten och var nyfiken på om jag hade fått några hälsofördelar. Det var just den formuleringen som fick mig att tacka ja, fokuset på hälsofördelar och inte på viktnedgång. För det är för hälsofördelarna, inte någon förväntad viktnedgång, som jag äter som jag gör sedan flera år tillbaka, en kost med lite kolhydrater, måttligt med protein och ganska generöst med fett – och fri från gluten.

expressen2

Nu har såklart rubriksättaren på kvällstidningsvis lyckas vinkla huvudartikeln på viktnedgång i alla fall, men det bortser jag ifrån. Tyvärr är det väl så i dagens samhälle att viktnedgång väger tyngre (haha!) än välmående, och tips för att gå ner i vikt säljer fler tidningar. Danielles artiklar är dock mer nyanserade och poängterar att man inte vinner något på att byta ut den vanliga kanelbullen mot en industribakad, glutenfri dito. Gluten är en bov, socker en annan, och de är strävsamma parhästar de två!

För egen del tycker jag att jag fick sagt det viktigaste i den korta texten om mig och jag är glad att det framgår att det är en »livsstil som fungerar« som jag hittat, och ingen diet. För mig är lågkolhydratkost verkligen just det, en livsstil som får mig att må bra och att slippa akne, strulig mage och inte minst den förlamande mensvärken som orsakat så mycket elände genom åren. Inte minst är det fantastiskt att få äta så gott som jag gör, och det med gott samvete. Ingen mer »viktångest« här, som det står i artikeln, och det är kanske den allra största vinsten!

PS: De fina bilderna är tagna på svärföräldrarnas gård av superduktiga fotografen Anna-Klara Sandberg som håller till utanför Herrljunga. Ett hett tips för dig som bor i närheten!

Glad gris på grillen

Så här i sommartider när solen gassar och grillarna går varma hemma på svenskarnas trädäck tycker jag att det är makalöst tråkigt att köpa kött i affären. Plötsligt är utbudet lika med noll. Det enda som finns är arton miljarder varianter på förkryddat/-marinerat griskött av tveksam kvalitet och sådant kött hamnar aldrig i vår varukorg. Detta av tre skäl. Först och främst för att vi inte gillar att köpa kött från djur som växt upp under tråkiga former i trånga stallar (och nä, svenska grisar har det inte särskilt bra de heller även om de danska har det värre…). Den andra anledningen är att vi inte gillar att köpa mat med långa innehållsförteckningar och suspekta ingredienser. Så här ser till exempel innehållsförteckningen till Scans rökiga grillkarré ut:

Svensk karré av gris, kryddor, salt, paprika, rosmarin, vitlök, lök, glukossirap, chili, konserveringsmedel E262, antioxidationsmedel E325:E331, köttextrakt av nöt, rökarom.

Köttextrakt av nöt? För att grisköttet ska smaka… eh… kossa? Ibland blir jag så trött på livsmedelsindustrin att jag inte ens vet i vilken ände jag ska börja argumentera!
Sist men inte minst så gillar jag att själv bestämma vad maten ska smaka.

Den här sommaren kan jag äntligen gå förbi köttdisken med högburet huvud och börja handlingen först vid grönsakerna. Anledningen stavas »Min Farm«. Min Farm är ett nystartat koncept som än så länge bara finns i Jämtland och Västerbotten. Det hela går ut på att korta vägen mellan livsmedelsproducent och konsument. Jag som konsument anmäler i förväg vad jag vill köpa under året och får hämta min mat i Östersund på angivna leveransdagar. Jag vet vem som har fött upp djuret jag köper, och jag är välkommen att besöka bonden under året för att se hur djuren har det. Bondens fördelar är att hen vet hur mycket kött eller andra produkter som det finns köpare till – plus att hen får bättre betalt för sina produkter tack vara att man hoppar över ett par mellanhänder. Och en bonde som får skäligt betalt för sitt kött, får också ekonomiska möjligheter att föda upp djuren på ett vettigt sätt. Ett system där alla är vinnare – konsumenterna, bönderna och djuren. Och så miljön förstås, eftersom maten slipper transporteras över halva Sverige, eller världen för den delen.

Glad gris

Glad gris. FOTO: minfarm.se

Som du kanske redan listat ut så premiärköpte vi en låda griskött från bönderna Per och Leif i Görvik som jag hämtade för några veckor sedan. Hos Per och Leif går grisarna ute och bökar om dagarna, och får komma in i stian när det är dags att sova. Och jag är välkommen att komma på besök och ställa tusen frågor och kolla så att grisarna faktiskt har det så bra som informationsbroschyren säger. Bara en sådan sak!

Men om vi bortser från alla mer långsiktiga vinster med »Min Farm« så är den största vinstlotten ur ett rent egoistiskt perspektiv att vi får lägga fantastiskt fint griskött på grillen i sommar. Just ikväll var det tjocka skivor sidfläsk smaksatta med ingefära, vitlök, fisksås och en liten gnutta mango chutney som spelade förstafiol vid middagen på altanen. Har du aldrig grillat sidfläsk förut så prova – det blir otroligt saftigt och gott, och färdigt på ett litet kick! Och eftersom sidfläsket är en av de billigare styckdetaljerna så kosta på dig att välja en bit från ett djur som haft det bra under sin tid på jorden. Jag lovar, det smakar ännu godare då!

Det oumbärliga nötbrödet (Paleo/LCHF)

För ett litet tag sedan hittade jag ett spännande recept när jag kikade in på paleobloggen Under vårt tak. De har ofta många bra och användbara recept och dessutom vettiga tankar kring kost och hälsa. Just den här gången hade de satt sin egen prägel på ett helt mjölfritt bröd ur dansken Thomas Rode Andersens kokbok Stenålderskost: Paleo – kokbok för moderna människor. Boken i sig har fått en del kritik för att den inte alls är så renlärigt paleo som den utger sig för att vara, men brödet väckte min nyfikenhet. Allt det innehöll var smått galna mängder nötter och frön tillsammans med ägg och olivolja och ärligt talat lät det varken som om det skulle kunna hålla ihop, än mindre smaka gott. Men oj så fel jag hade. Jag provbakade och sedan dess är vi fast! Det här brödet finns numera nästan alltid i skafferiet, och det är sambons klara favorit.

En liten rolig detalj är att receptet dessutom verkar smått smittsamt. Alla som har smakat brödet här hemma har bett om receptet och för någon månad sedan bad sambon om att få med sig ett par extra skivor till jobbet. Hans diabetesjuka kollega hade nämligen börjat snegla lite väl lystet på sambons frukostmackor… Lite senare samma dag ringde telefonen: »Kan du maila receptet på nötbrödet?« Det hade alldeles uppenbart fallit i god jord och nu skulle det hem och bakas. Mannen i fråga var visserligen inte den som brukade baka, men att röra ihop det där skulle han nog klara av trodde han. Numera är de alltså två kollegor som äter nötbröd till frukost om morgnarna, även om den diabetessjuka klagar en liten smula på att han får kolla blodsockret lite oftare, för han ligger mycket lägre än han brukar. En ganska logisk konsekvens av att minska på mjölmaten men inte på insulinet…

För att ytterligare späda på den här historien så kom sambon hem häromveckan och berättade att kollegan varit på besök hos diabetesmottagningens dietist. På något vis hade det fallit sig så att de börjat prata om kollegans lite förändrade frukostvanor och att han hade hittat ett bröd som var väldigt annorlunda och som inte alls verkade påverka blodsockret på samma sätt som vanligt bröd. Ju mer han berättade desto mer intresserad blev dietisten och innan besöket var över så hade receptet bytt ägare ännu en gång. Med lite tur kommer det alltså att komma många fler diabetiker till godo framöver!

Jag tar mig friheten att bjuda på receptet här nedan, även om jag inte kan ta åt mig äran för det. Det blir en stöddig limpa som väger en bit över kilot och påminner ganska mycket om ett sådant där klassiskt tyskt rågbröd med hela kärnor – rejält med tuggmotstånd alltså. Skär det i tunna skivor och njut med ett gott pålägg.

Och du – var beredd på att vänner och bekanta kommer att be om receptet! ;-)

notbrod

Nötbröd, 1 form
100 g valnötter
100 g hasselnötter
100 g sötmandel
100 g krossade linfrön
100 g skalade sesamfrön
150 g pumpakärnor
150 g solroskärnor
ev. 75 g sultanrussin
1 tsk salt
100 g olivolja (1 dl)
6 (stora) ägg

  • Sätt ugnen på 160° och klä en avlång bakform med bakplåtspapper.
  • Ställ en stor bunke på köksvågen och väg upp angiven mängd av de olika nöt- och frösorterna. Nollställ mellan varje sort så att du inte kommer av dig.
  • Vill du ha russin i brödet så tillsätter du även dem.
  • Väg upp även olivoljan (på så vis sparar du disk!) och tillsätt saltet.
  • Ta bunken av vågen, knäck ner äggen och blanda alltsammans riktigt ordentligt. (Vet du med dig att du har väldigt små ägg kan du behöva tillsätta ett extra för att brödet ska hålla ihop.)
  • Häll upp smeten i formen och släta till ytan.
  • Grädda i 60 minuter.
  • Ta till sist upp den färdiga limpan och låt den svalna på galler eller en träskärbräda. Bakar du sent på kvällen som vi ofta gör kan den gärna svalna inlindad i en handduk fram till frukosten.

Morotssoppa med chili och ingefära

Den här färggranna och smakrika soppan med asiatiska undertoner har på kort tid blivit en favorit här hemma. Ska man vara krass så kanske den snarare kvalar in under paleo än under renlärig lchf, med tanke på att morot är en relativt söt rotfrukt, men jag ser ingen anledning att vara så petig. Du får som vanligt själv avgöra hur känslig just du är och vad du vill välja att äta. På plussidan står en rejäl dos av den nyttiga kokosoljan, immunförsvarshöjande ingefära, chili och vitlök och att den är både gluten- och mejerifri. Och så är den ju så himla god!

Ett litet tips! Kokosmjölk har en tendens att tappa mycket av sin goda smak när den kokar länge i en soppa eller gryta. Ta för vana att alltid spara lite i förpackningen som du tillsätter precis i slutet av tillagningen. Då behåller maten den där goda, fräscha kokossmaken. Skulle du önska mer chilihetta kan du alltid smaka upp soppan med lite sambal oelek eller chiliflingor det sista, och vill du av något skäl inte använda fisksås så kan du naturligtvis köra på vanligt salt istället. Smaken blir dock inte riktigt lika fyllig.

morotssoppa

Morotssoppa med chili och ingefära, 4 portioner
2 msk kokosolja
1 gul lök
1 stor vitlöksklyfta
1 bit ingefära, som din tumme ungefär
1/2 röd chili, typ spansk peppar
6 normalstora morötter (500 g)
4 dl vatten

5 dl krämig kokosmjölk
1 tärning ekologisk grönsaksbuljong
eller 1 msk buljongpulver av bra kvalitet
fisksås
citron

  • Börja med att skala lök, vitlök, ingefära och morötter. Dela chilin på längden och skrapa ur kärnorna.
  • Tärna/skiva grönsakerna i mindre bitar.
  • Hetta upp kokosoljan i en stor kastrull. Tillsätt lök, vitlök, ingefära och chili och låt fräsa ett par minuter utan att ta färg.
  • Lägg ner morötterna i kastrullen och låt fräsa ytterligare ett par minuter.
  • Slå på vattnet, hälften av kokosmjölken och tillsätt buljongen. Låt koka upp och småkoka under lock 10–15 minuter, så att morötterna blir mjuka.
  • Mixa soppan slät med mixerstav. Avsluta med att mixa ner den kvarvarande kokosmjölken.
  • Smaka av med några generösa stänk fisksås för sälta och umami och lite pressad citron för syra.

Rödlistade räkor och hotad gris

Idag blir det inget recept – hjortgrytan med grekiska förtecken ska nämligen provätas till middag först så att jag säkert vet att den går att rekommendera. ;-) Däremot bjuder jag på två högintressanta nyhetstips som inte bör gå den matintresserade förbi.

Först ut är WWF:s rödlistning av Västkusträkor och stenbitsrom. Just stenbitsrommen brukar jag undvika i vilket fall, då jag dels inte tycker att den är särskilt god men framför allt för att den innehåller en hel del tveksamma tillsatser. Vanlig röd stenbitsrom från Abba, till exempel, innehåller konserveringsmedlena E211 och E202, färgämnet E120, artificiellt framställd citronsyra E330, gjord på mögelsvamp samt stabiliseringsmedlet E415.
Räkorna däremot känns tråkigare att behöva undvika. Bra dock att de bottenskadande fiskemetoderna uppmärksammas, förhoppningsvis finns det då chans till bättring.
Här skriver GP om nyheten och här hittar du originalinformation hos WWF.

Därefter kommer den skrämmande uppgiften att svenska grisuppfödare får sina kontrakt med slakterijätten Scan uppsagda för att det enligt bolaget inte finns någon marknad för svensk gris. För egen del undviker jag så långt det går att ens köpa konventionell svensk gris för att uppfödningsvillkoren är i mitt tycke oacceptabla. Att då behöva inse att de allra flesta inte ens är beredda att betala för konventionell svensk gris utan föredrar det långt sämre uppfödda importerade grisköttet gör mig så in i märgen ledsen och uppgiven att jag inte vet var jag ska börja.
Vid tillfälle ska jag rota fram några bra länkar om just grisuppfödning, till dess kan du väl bara lita på mitt ord – köp i första hand ekologiskt griskött eller griskött som du åtminstone vet varifrån det kommer. Måste du prompt köpa annat griskött så köpt åtminstone svenskt. Köp INTE danskt griskött (eller annat importkött för den delen). Förstått?
Här kan du läsa mer och se SVT:s reportage.