Pumpapuré – enkelt basrecept

Så här års förvandlas jag till en sur tant som muttrar och fräser saker som att Halloween inte är det minsta kul utan bara ett tramsigt kommersiellt påhitt. Men med en knapp vecka kvar till den importerade skräckhelgen har även jag insett att det finns en klar fördel med spektaklet – nämligen att butikshyllorna fullkomligt svämmar över av pumpor. Vanligast är den stora orangea varianten som passande nog går under namnet »Halloweenpumpa« men så här års brukar det även kunna finnas andra, ur ett matperspektiv betydligt roligare, sorter att välja på.

Av de mer utpräglade matpumporna är butternut är den sort som säljs allra mest till restauranger eftersom den är användbar till mycket. Det är också den som brukar vara lättast att hitta i matbutiken. Butternutpumpan ser ut som ett gigantiskt päron, har ett vackert orangefärgat kött och innehåller väldigt lite kärnor – praktiskt. Smaken är krämigt söt trots att pumpan faktiskt tillhör gurksläktet och bara innehåller 4 gram kolhydrater per 100 gram.

Men vad gör man då med de där stora, hårda tingestarna? Frågan är befogad och jag gick själv i många år som katten kring het gröt runt pumpahyllan i affären. Sen fattade jag hur oerhört enkelt det är att göra puré av den, och hur mycket gott man faktiskt kan göra av den purén, och sedan dess köper jag pumpa så snart jag får chansen. Med en laddning pumpapuré i frysen är det lätt som en plätt att fixa en god soppa, purén är även kanon som barnmat (vi har bland annat serverat den som tillbehör till fisk – mycket uppskattat) och den platsar också i allehanda bakverk, men det ska jag återkomma till i ett senare inlägg.

Till dess, frossa i pumpa nu när utbudet är som störst!

Happy Halloween!

Pumpahalvor i en form

Så här såg min butternutpumpa ut efter en timme i ugnen.

Pumpapuré – ett basrecept
1 pumpa
lite olja till formen

  • Sätt ugnen på 180 grader.
  • Dela pumpan på längden och gröp ur kärnorna med en sked.
  • Smörj en ugnsform med lite olja och lägg ner pumpan med snittytan nedåt.
  • Ställ in i ugnen i en timme.
  • Ta ut pumpan och låt den svalna, åtminstone såpass att du inte bränner fingrarna.
  • Vänd på pumpahalvorna och gröp ur det nu mosiga innanmätet med en sked.
  • Vill du så kan du mixa purén helt slät, men jag tycker sällan att det behövs.
  • Pumpapurén går utmärkt att frysa in.

Fotnot: Min pumpa vägde 1140 g och det blev till slut 800 g/8 dl puré.

Matgikens ceasardressing

Jag gläds fortfarande åt fyndet jag gjorde i mataffären igår – två stora ekologiska Bosarpkycklingar till 40 procents rabatt på grund av kort datum. Bosarpkycklingen är i princip den enda kycklingen jag köper nuförtiden eftersom jag helt enkelt inte tycker att den konventionella kycklinguppfödningen är ok. Normalt sett kostar den ekologiska kycklingen dock 99 kronor kilot, och fåglarna är stora, vilket innebär att kyckling här hemma är riktig festmat.

Väl hemma kastade jag in de båda fåglarna i ugnen på 150 grader och två timmar senare njöt vi av varsitt mört och saftigt kycklinglår till middag. Den andra kycklingen fick sedan hamna i frysen så snart den svalnat, stekskyn likaså (oj vilken god sås det kommer att bli av den!) och till ikväll så har sambon önskat ceasarsallad.

Ceasarsalladen sägs ha »uppfunnits« av Ceasar Cardini, en italiensk kock som utvandrat till USA. Den ska ha varit resultatet av en smärre skafferirensning och ha innehållit romansallad, parmesan, krutonger och dressing… ni vet just den där dressingen som är så galet god. Men kyckling då? Nä, någon kyckling fanns inte att tillgå i herr Cardinis skafferi. Att servera salladen med kyckling, eller till och med lax, är inget annat än en modern vidareutveckling av den klassiska salladen. Min version innehåller förstås inte heller krutonger, men inte blir den mindre god för det.

Här bjuder jag på mitt bästa recept på ceasardressing. Den är säkert en bit i från originalet den med, men i mitt tycke alldeles fantastiskt god. Hoppas att du ska tycka om den.

Trevlig helg!

Glasskål med ceasardressing

Matgikens ceasardressing, 4–6 portioner
2 äggulor
2 msk äppelcidervinäger
1 finriven vitlöksklyfta
1 tsk dijonsenap
4–5 sardeller
2 dl neutral rapsolja
50 g riven parmesan (knappt 2 dl)

finrivet skal av en ekologisk citron
svartpeppar
salt

  • Hacka sardellerna fint och lägg dem i en skål tillsammans med äggulor, vinäger, vitlök och senap. Blanda lite lätt.
  • Tillsätt oljan, några droppar i taget, under kraftig vispning. Jag gör det för hand med en ballongvisp, men du kan förstås använda elvispen om du vill slippa träningspasset. Efter hand kan du tillsätta oljan lite snabbare. Fortsätt att vispa ordentligt till dess att all olja är nedblandad och du har en härligt krämig sås, lite som en lös majonnäs.
  • Blanda ner parmesan och citronskal i såsen och smaka av med svartpeppar och eventuellt lite mer salt.
  • Låt gärna dressingen stå och mogna i kylen en stund och servera den sedan till just din version av ceasarsallad.

Fiskpudding för små magar

I början när liten skulle lära sig äta vanlig mat så körde jag stenhårt på istärningssystemet. Ett par tärningar morotspuré, ett par med fisk och så lite ärtor och squash kanske, så hade jag en fullgod lunch eller middag till henne. Den där istärningsperioden visade sig dock bara vara ett kort mellanspel – idag så äter hon redan som en häst, 7,5 månad gammal.

Så för att inte behöva stå i köket hela dagarna och laga olika maträtter har jag börjat laga mat som funkar till alla här hemma, stora som små. Ibland blir det dock galet som idag till lunch när jag tänkte äta överbliven lasagne (återkommer till den i ett annat inlägg framöver) och hon, som annars älskar allt jag serverar henne, vägrar äta rätter med mycket tomat i. Som just lasagne.

I kylskåpet fanns tack och lov lite kokt sej som blivit över tidigare i veckan och den räckte fint till en liten fiskpudding som blev väldigt omtyckt. Idag serverades den med en puré på vitkål och gröna ärtor och lite smält smör, men vilket mos som helst passar förstås bra till. Utan smöret så blir rätten dessutom helt mjölkfri, men ringla då lite olivolja över istället eller gör purén lite lösare än vanligt så att det inte blir torrt.

Satsen räcker till sex barnportioner. Vill du laga till alla i familjen så dubblar du bara receptet och använder en större form.

Fiskpudding med grönt mos

Fiskpudding för små magar, 6 barnportioner
120 g kokt sej (eller annan vit fisk)
3 ägg
1 msk hackad dill
2–3 cm purjolök
1/2 vitlöksklyfta
1,5 dl krämig kokosmjölk
lite svartpeppar
1 msk osaltat smör eller olja till formen

  • Sätt ugnen på 175°.
  • Lägg smöret i en liten ugnsfast form och låt det smälta i ugnen medan du gör klart resten. (Om du använder olja så hoppar du över det här momentet och slår bara oljan i botten av formen.)
  • Lägg alla ingredienserna i en skål med höga kanter och mixa smeten slät med stavmixer.
  • Häll smeten i formen.
  • Ställ in i ugnen och grädda i ca 45 minuter tills smeten »stannat« och fått fin färg.

Kryddig morotslimpa med valnötter

Döm om min förvåning när jag häromdagen förstod att mina »Mästerliga fröpuckar« hade krupit fram ifrån det förflutna och fått nytt liv i LCHF-forum på nätet. Ja, mina och mina… de marknadsförs visserligen som »Matgikens fröpuckar« nu men det recept jag publicerade den där sommardagen för två år sedan är det faktiskt Ulrika Davidsson som ska ha äran för, inte jag.

Hursomhelst, om vi återvänder till nämnda fröpuckar så har det i ovan nämnda forum framförts två synpunkter, förutom att de är väldigt goda. Den första är att morötterna gör att kolhydratinnehållet drar iväg. Nu får jag erkänna att jag faktiskt aldrig ens har räknat på det. För mig är det en av de stora fördelarna med att äta på det sätt jag gör, att jag slipper räkna, väga, stressa. Men jag har all respekt för att andra, ofta nybörjare och/eller kraftigt överviktiga, gör det. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. En fröpucksfantast provade till och med att ersätta morötterna med zucchini för att få ner kolhydraterna, och visst blev det bröd ändå – men enligt uppgift inte lika gott.
Den andra synpunkten är att det borde gå att baka ut dem som en limpa för att spara lite tid och arbete i köket.

Problem är till för att lösas och synpunkter är den bästa grunden för förändring och förbättring. Så låt mig nu presentera »Kryddig morotslimpa«. Ett saftigt bröd med fyllig smak av valnöt och härliga kryddor som påminner en smula om en klassisk filmjölkslimpa, dock utan de galna mängderna sirap. Den vakne läsaren reagerar kanske för att mängden morötter är exakt densamma som tidigare. Tricket nu är att varje limpa ger många skivor, därmed blir det faktiska kolhydratintaget inte så stort (om man inte glufsar i sig tio skivor vill säga). Jag fick ut hela 28 skivor av min limpa, och då hamnar varje skiva på lite drygt 2,5 g kolhydrater. Överkomligt!

Morotslimpa på ett fat

Kryddig morotslimpa med valnötter, 1 limpa
300 g morötter
1 dl mandel (60 g)
1 dl valnötter (45 g)
2 dl solrosfrön (110 g)
2 dl pumpakärnor (115 g)
1 dl hela linfrön (65 g)
2–3 tsk malda brödkryddor
1/2 tsk salt
4 stora ägg
2 msk olivolja (30 g)

  • Sätt ugnen på 175 grader.
  • Klä en avlång bakform med bakplåtspapper.
  • Skala morötterna, plocka fram matberedaren och riv morötterna fint. Lägg över dem i en stor bunke.
  • Byt bort rivskivan till förmån för knivarna och mixa mandel och valnötter riktigt fint, nästan som till mjöl. Blanda ner i morötterna.
  • Mixa solros-, pumpa- och linfrön lika fint och blanda med det andra i bunken.
  • Tillsätt brödkryddor och salt.
  • Knäck i äggen och blanda sedan väl.
  • Klicka ner smeten i formen och jämna till ytan med en slickepott doppad i kallt vatten. Strö eventuellt på lite extra frön för syns skull.
  • Baka i nedre delen av ugnen i 60 minuter. Limpan jäser inte det allra minsta, men det är helt i sin ordning!
  • Lyft upp den färdiggräddade limpan ur formen och låt den svalna på ett galler, en träskärbräda eller inlindad i en handduk. Låt den gärna kallna helt innan du skär i den.
  • Brödet går alldeles utmärkt att frysa, förslagsvis i skivor som du kan ta fram allt eftersom och tina i brödrosten.

Grön bönsoppa med pepparrotskräm

Så här när hösten anlänt och mörkret hinner sänka sig innan det är dags att äta middag börjar soppa kännas som ett mysigt matval igen. Soppa är en fantastisk rätt om du frågar mig, en riktig kameleont som passar lika bra som förrätt på en nyårsmiddag som en ruggig torsdagkväll. En soppa värmer och piggar upp den som är frusen, trött eller förkyld, den räcker till många och kan lagas på nästan vad som helst som råkar finnas hemma.

Just den här gången ekade det ganska tomt i både kyl och skafferi så jag fick bege mig till frysen på skattjakt. Haricots verts försöker jag alltid att ha hemma eftersom de funkar till det allra mesta, och den här gången hittade jag även en halvfull påse gröna ärtor som blivit över efter den senaste tidens barnmatstillverkning. Ärtor och bönor innehåller visserligen lite mer kolhydrater än många andra grönsaker men är fullproppade med nyttigheter och innehåller bland annat höga halter folat, en b-vitamin som är nödvändig för cellernas ämnesomsättning och för bildningen av röda blodkroppar. Brist på folat/folsyra ger blodbrist och vi behöver alla vår dagliga dos, men gravida kvinnor behöver extra mycket folat för att fostret ska utvecklas normalt under graviditeten.

Jag hade turen att även hitta en burk med hemkokt kycklingbuljong från en Bosarpkyckling under min räd i frysen. Självklart vinner soppan på hemkokt buljong, men har du inte det så funkar en bra kyckling- eller grönsaksbuljong från tärning/pod eller burk naturligtvis bra den med.

Soppan räcker till fyra hungriga som huvudrätt, eller till åtta förrättsportioner.

Tallrik med grön soppa

Grön bönsoppa med pepparrotskräm, 4 eller 8 portioner
50 g smör
1 liten purjolök (100 g)
1 vitlöksklyfta
450 g frysta haricots verts
250 g frysta gröna ärtor
1 liter kycklingbuljong
1 msk vit balsamvinäger
salt och svartpeppar från kvarn

2 dl crème fraîche
1 msk färskriven pepparrot
salt

  • Börja med pepparrotskrämen så att den får stå och mogna medan soppan blir färdig. Vispa crème fraîchen hård med elvisp och vänd ner pepparroten. Smaka av med salt.
    Om du vill spara tid och disk kan du naturligtvis hoppa över vispandet, men då blir krämen lite lösare i konsistensen. Ställ i kylskåpet till servering.
  • Dela purjolöken på längden och skölj den ren från eventuell sand. Skär den i grova bitar.
  • Hacka vitlöken.
  • Sätt en rejäl kastrull på spisen och låt den bli varm. Låt smöret smälta och lägg sedan ner purjolöken och vitlöken och låt dem fräsa ett par minuter utan att få färg.
  • Tillsätt haricots verts och ärtor – direkt från frysen funkar bra – och slå sedan på buljongen. Låt allt koka upp och sedan koka lugnt och försiktigt i fem minuter så att ärtor och bönor blir mjuka.
  • Ta av värmen och mixa soppan slät med stavmixer.
  • Tillsätt balsamvinäger och smaka av med nymalen peppar och salt. Om du använder köpt buljong behövs kanske inget salt alls, medan jag fick tillsätta en hel matsked innan jag var nöjd. Smaka dig fram!
  • Servera soppan med en klick pepparrotskräm.

Signes första gröt

Kombinationen barn och mat är sannerligen ingen enkel historia. Och nu tänker jag inte på matvägrande sexåringar som bara vill ha makaroner och ketchup som Frida Boisen skrev om häromdagen, utan nu pratar jag om små barn och hur nyblivna föräldrar överöses med propaganda och gratisprover från barnmatstillverkare, BVC och självutnämnda experter. Man skulle ju kunna tro att folk i allmänhet, och vårdpersonal i synnerhet, skulle ha snappat upp ett och annat nytt forskningsrön de senaste åren angående vad som är hälsosamt att stoppa i sig, men en sak kan jag lova – på barnmatsfronten intet nytt. Enligt gängse rekommendationer så är det fortfarande gröt, gröt, välling, gröt, fruktpuré, välling, majskrokar, fruktpuré och så lite mera gröt som gäller. Och en klick messmör i vällingen för att hjälpa den förstoppade magen förstås.

Vi pratade mycket om det här med mat redan innan lilla Signe föddes, och både jag och pappan var tidigt överens om att någon välling blir det inte tal om. Inte heller några överdrivna mängder frukt och inget småätande på majskrokar eller smörgåsrån. Gröt? Absolut inte tre gånger om dagen – och inte köpegröt. Överlag vägrade vi båda tro att industrimaten, som på fullaste allvar rekommenderas, är bättre för vårt barn än den mat vi själva lagar här hemma med mycket kärlek och ekologiska råvaror.

När så lillan blev fyra månader och fick börja smaka på annat än mjölk så var det grönsakspuréer och tids nog kött och fisk som erbjöds, inte frukt, och hon älskade det. Ganska snart ställdes vi dock inför begreppet »glutenintroduktion«. Vi äter ju glutenfritt här hemma, eftersom vi inte tror att gluten är bra för oss människor och mår väldigt mycket bättre utan mjöl i kosten. Följaktligen känns det logiskt att skona även lillans mage. Men… »Om barnet får små mängder gluten medan det fortfarande ammas minskar risken för att barnet ska bli glutenintolerant. Senast vid sex månader, och tidigast från fyra månader, bör du därför börja ge barnet lite mat med gluten.« skriver Livsmedelsverket.

Hmm… Att välja bort för att må bättre är en sak, att vara allergisk en annan, och kan vi undvika att hon blir allergisk så ska vi förstås göra det. BVC tipsade om smörgåsrån, men det där småätandet för sakens skull kändes inte rätt för oss. Det var då vi bestämde oss för att gröt nog är en bra idé trots allt och jag skapade »Signes första gröt«.

Små barn har ett oerhört stort järnbehov, man pratar om 8–11 mg per dag vilket är lika mycket som en vuxen man behöver. Därför järnberikas den industritillverkade gröten, och just detta används ofta som ett argument till varför man ska ge köpegröt istället för att koka egen. Själv tycker jag att det är att idiotförklara föräldrar. Det som behövs är inte en rekommendation att ge köpegröt, det som behövs är information om hur man som förälder kan se till att täcka barnets järnbehov.

Ett beprövat knep är att tillsätta paltbröd. Paltbröd innehåller blod från både gris och nöt, och just detta animaliska järn (hemjärn) är faktiskt det som kroppen har lättast för att tillgodogöra sig. Dessutom innehåller paltbröd mjöl – alltså gluten – så plötsligt hade vi löst problemet med såväl glutenintroduktionen som med järninnehållet.

Till största delen består dock gröten av bovete som är en glutenfri ört, och inget sädesslag namnet till trots. Den är lättsmält för magen och innehåller mycket protein (11 g/100 g) och nyttiga mineraler, däribland just järn (4 mg/100 g).

Med det sagt kommer här receptet. Det tar bara några minuter att slänga ihop och sedan har du 30 portioner i en burk – tillsätt bara vatten och lite kokosolja. Till en smakportion halverar du bara receptet och har du en superhungrig liten krigare så tar du det gånger en och en halv. Vem sade att det var krångligt att göra egen barnmat? :-)

PS: Slutligen måste jag få tipsa om den allra sötaste kastrullen – perfekt till en liten portion gröt!

Glasburk med grötblandning

Signes första gröt (30 portioner)
3 dl mixat palttunnbröd (1/2 paket Mjälloms)
3 dl bovetemjöl
3 dl boveteflingor
2 tsk kanel ELLER 1 tsk kardemumma ELLER 1 tsk vaniljpulver som ev smaksättning

  • Till en portion lägger du 2 msk grötblandning, 1 dl vatten och 1 tsk kokosolja i en liten kastrull. Koka upp så att gröten tjocknar och servera med önskade tillbehör. Vi brukar toppa med lite päron- eller katrinplommonpuré på för att hålla magen igång. En skvätt krämig kokosmjölk smakar gott till, och hämmar inte järnupptaget som komjölk kan göra.

Fotnot: Jag gjorde mig besväret att räkna ut näringsvärdet i gröten och jämföra det med Sempers milda havregröt som jag har förstått att många väljer att ge som första gröt, dessa värden inom parentes. Signes gröt vinner järnkampen! ;-)

Kcal: 94 (140)
Protein: 2,3 g (3,6 g)
Kolhydrater: 9,7 g (17 g)
Fett: 5,4 g (6 g)
Järn: 2,95 g (2,6 g)

Vitkålsmos – ett bortglömt tillbehör

»Vad kan man göra av vitkål?«

Den frågan ställdes i gruppen LCHF-recept på Facebook för ett par dagar sedan och det gick upp för mig att jag nog sitter och tummar på ett trumfkort. För ett knippe månader sedan hade vi nämligen slut på blomkål här hemma när jag skulle göra blomkålsmos till middagen. Nåväl, nöden har ingen lag och efter en snabb genomgång av grönsakslådan stod det klart att vitkål var vad huset hade att erbjuda. Jag slängde kålen i vatten, mixade den slät med en rejäl klick smör och när sambon kom hem från jobbet stod maten på bordet. Efter ett par tuggor kom domen…
»Vad har du gjort med det här blomkålsmoset? Det är ju mycket godare än det brukar vara!«
Där och då föddes alltså den nya favoriten vitkålsmos. Lika enkelt, mycket billigare och fullproppat med vitaminer.

Så här i skördetid har man ibland turen att få tag på riktigt späd vitkål och då blir moset härligt grönt som på bilden, medan det blir nästintill vitt om det görs på den träigare vinterkålen. Gott blir det oavsett!

vitkålsmos i skål

Vitkålsmos, 4 portioner
700–800 g vitkål
75 g smör
havssalt och svartpeppar från kvarn
saltat vatten till kokning

  • Koka upp rejält med vatten i en stor kastrull och salta vattnet.
  • Skär bort den träiga stocken och skär sedan kålen i mindre bitar.
  • Lägg ner kålen i kastrullen och låt koka några minuter, den ska mjukna men absolut inte tappa formen helt. Är kålen späd räcker ett par minuter, är det kraftigare vinterkål kanske 10 minuter är lagom.
  • Slå av vattnet (spara eventuellt lite om du behöver späda moset), klicka ner smöret i kastrullen och mixa slätt med stavmixer.
  • Smaka av med lite salt och några varv med pepparkvarnen.
  • Servera!