Vitkålsmos – ett bortglömt tillbehör

»Vad kan man göra av vitkål?«

Den frågan ställdes i gruppen LCHF-recept på Facebook för ett par dagar sedan och det gick upp för mig att jag nog sitter och tummar på ett trumfkort. För ett knippe månader sedan hade vi nämligen slut på blomkål här hemma när jag skulle göra blomkålsmos till middagen. Nåväl, nöden har ingen lag och efter en snabb genomgång av grönsakslådan stod det klart att vitkål var vad huset hade att erbjuda. Jag slängde kålen i vatten, mixade den slät med en rejäl klick smör och när sambon kom hem från jobbet stod maten på bordet. Efter ett par tuggor kom domen…
»Vad har du gjort med det här blomkålsmoset? Det är ju mycket godare än det brukar vara!«
Där och då föddes alltså den nya favoriten vitkålsmos. Lika enkelt, mycket billigare och fullproppat med vitaminer.

Så här i skördetid har man ibland turen att få tag på riktigt späd vitkål och då blir moset härligt grönt som på bilden, medan det blir nästintill vitt om det görs på den träigare vinterkålen. Gott blir det oavsett!

vitkålsmos i skål

Vitkålsmos, 4 portioner
700–800 g vitkål
75 g smör
havssalt och svartpeppar från kvarn
saltat vatten till kokning

  • Koka upp rejält med vatten i en stor kastrull och salta vattnet.
  • Skär bort den träiga stocken och skär sedan kålen i mindre bitar.
  • Lägg ner kålen i kastrullen och låt koka några minuter, den ska mjukna men absolut inte tappa formen helt. Är kålen späd räcker ett par minuter, är det kraftigare vinterkål kanske 10 minuter är lagom.
  • Slå av vattnet (spara eventuellt lite om du behöver späda moset), klicka ner smöret i kastrullen och mixa slätt med stavmixer.
  • Smaka av med lite salt och några varv med pepparkvarnen.
  • Servera!

Tacopaj med krämigt täcke (LCHF)

Gjorde ni som så många andra svenskar och myste med tacos igår kväll? Faktum är att även vi ofta slår till på lite texmex på fredagkvällen, och allt som oftast blir det en slatt köttfärs över. För just sådana tillfällen kommer här ett recept på en riktigt krämig och god tacopaj som är lätt att slänga ihop senare under helgen. Självklart går det bra att steka köttfärsen enkom för att göra pajen också, och den kan ätas valfri dag i veckan, jag lovar! ;-)

Bästa tacokryddan gör du förstås själv, och det är inte ett dugg svårt. Recept på den hittar du här.

Tacopaj

Tacopaj, 1 form
Pajskal
3 dl mandelmjöl
0,5 dl skalade sesamfrön
1 msk fiberhusk
1 tsk salt
40 g smör
1 ägg

Fyllning
200 g stekt och kryddad tacofärs
1 röd eller gul paprika
3 dl strimlad purjolök

Täcke
2 dl crème fraîche
1 dl majonnäs
1 tsk sambal oelek
3–4 dl riven ost

  • Sätt ugnen på 175°.
  • Lägg alla ingredienserna till pajdegen i en matberedare och blanda ihop till en deg. Den blir ganska kladdig så låt den gärna vila kallt en halvtimme innan du trycker ut den i formen. Har du inte tid att vänta så doppar du fingrarna i kallt vatten och plockar fram tålamodet.
  • Tryck ut degen i formen, nagga den med en gaffel och förgrädda skalet i 10 minuter.
  • Skär paprikan i bitar och fräs den tillsammans med purjolöken några minuter i en stekpanna.
  • Fördela köttfärsen i pajskalet, följt av de frästa grönsakerna.
  • I en skål, blanda ihop crème fraîche, majonnäs, sambal oelek och ost och bred ut röran över pajen.
  • Grädda i cirka 30 minuter, tills pajen har fått fin färg.
  • Låt gärna pajen stå till sig lite innan du serverar. En härlig sallad med lite syrlig vinägrettdressing smakar gott till som kontrast till det krämiga.
  • Pajen går också bra att laga i förväg. Då kyler du ner den färdiggräddade pajen och tar sedan fram och ljummar på den en liten stund i ugnen när det är dags för servering.

 

Svärfars sesamfranska

»Nöden är uppfinningarnas moder« brukar det heta. I matsammanhang skulle det istället kunna heta »Allergierna är receptens moder«. Vi har turen att inte lida av några allergier här hemma vilket gör vardagen enkel för oss. Så fort släkten ska samlas kommer däremot behovet av anpassning och hittills har jag inte träffat på någon större utmaning än svärfar. Han tål inte laktos, inte gluten, inte nötter/mandel, inte kärnfrukter, inte skaldjur… Vore det inte för nötterna så vore det inte ett så stort bekymmer eftersom vi ju redan från början äter glutenfritt och dessutom gärna mejerifritt, men de där nötterna ställer till det. Mandelmjöl är nämligen en väldigt kär kamrat i skafferiet.

När så svärföräldrarna skulle komma på besök och stanna en vecka i våras när vår lilla dotter hade kommit till världen så gick det upp för mig att vi hade en frukostutmaning av rang framför oss. Svärfar skulle förstås vilja ha sin sedvanliga glutenfria frukostmacka, och vår älskade nötlimpa var förstås inget alternativ. Vilken normal människa som helst skulle förmodligen ha löst problemet genom ett besök i affärens frysdisk för glutenfria varor, det är ju så de själva gör, men se så funkar inte jag. Istället gav jag mig tusan på att det måste gå att göra ett bra lchf-bröd utan gluten, laktos och mandel/nötter och skam den som ger sig. Jag utgick från Birgitta Höglunds populära valnötsbröd från den fantastiskt fina boken Långkok för LCHF och Paleo men lät sesammjöl spela förstafiol istället för mandelmjöl. Valnötterna byttes mot frön som rostats lätt i torr stekpanna för att få en fyllig, faktiskt lite nötig, smak. Resultatet blev faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv, och redan vid första tuggan insåg jag hur mycket jag längtat efter en rostad macka med smör och ost till morgonkaffet.

Nog tjatat, låt mig presentera »Svärfars sesamfranska« – ett LCHF-anpassat rostbröd utan laktos, nötter och gluten. Hoppas att ni gillar det!

sesamfranska

 

Svärfars sesamfranska, 1 bröd
100 g smör (ev. laktosfritt)
250 g kvarg (ev. laktosfri)
6 ägg
2 msk äppelcidervinäger
1 dl solrosfrön
1 dl pumpakärnor
1,5 dl sesammjöl
2 dl pofiber
0,5 dl skalade sesamfröm
0,5 dl fiberhusk
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
ev. lite sesamfrön att strö över

  • Sätt ugnen på 150 grader och klä en avlång bakform med bakplåtspapper.
  • Smält smöret och låt det svalna lite.
  • Rosta solrosfrön och pumpakärnor i en torr stekpanna på spisen. De ska få lite färg och börja dofta gott, rör hela tiden så bränner det inte. Du hör när det börjar hända något – det knäpper och pumpakärnorna sväller upp. Låt de färdiga fröna svalna på en tallrik så riskerar du inte att de blir brända av eftervärmen i pannan. Mixa dem grovt i matberedare.
  • Häll smör, kvarg, ägg och äppelcidervinäger i en bunke och blanda ordentligt. Det går lätt med en rejäl ballongvisp eller med elvispen.
  • Mät upp och blanda de torra ingredienserna i en annan bunke och blanda sedan snabbt ner dem i äggsmeten.
  • Skeda upp smeten i formen med hjälp av en slickepott och jämna till ytan. Doppa slickepotten i kallt vatten så fastnar inte smeten. Strö eventuellt över lite sesamfrön.
  • Täck formen med aluminiumfolie och sätt in den i nedre delen av ugnen. Grädda i 45 minuter.
  • Ta av folien och grädda i ytterligare 45 minuter. Hög eventuellt värmen till 200 grader när 10 minuter återstår om du tycker att limpan har fått dålig färg.
  • Lyft upp brödet ur formen och låt svalna på galler.
  • Skär i tunna skivor och njut av en god rostad macka med smör och ost – eller vad just du gillar.
  • Brödet går jättebra att frysa.

Fläskfärsbiffar »souvlaki style«

När jag var liten åkte vi under en period ganska ofta till Cypern. Det var på den tiden Aiya Napa fortfarande var en fiskeby och innan öns hela sydkust var förvandlad till ett pärlband av hotellkomplex. Förutom lyckan över att få plaska i det ljumma havet och bygga sandslott hela dagarna så var det också på Cypern som många av mina första matminnen skapades. Jag kan till exempel än idag blunda och känna doften av kolgrillade souvlakispett från de små vagnarna i gathörnen. Spetten stoppades i nygräddade pitabröd tillsammans med solvarma grönsaker, generösa mängder bladpersilja och en citronklyfta och såldes som kebab – något helt annat än den processade variant vi kan köpa på snabbmatsrestaurangerna här i Sverige idag!

Som jag berättat tidigare så har vi för tillfället frysen full av glad gris. Igår tog jag därför fasta på smakerna från barndomens cypriotiska kebab och lagade små fläskfärsbiffar som blev riktigt goda. Just för dagen hade vi ett par kålrötter som behövde räddas så biffarna fick här oväntat lyckat sällskap på tallriken av en klick rotmos. Andra tillbehör som skulle funka bra är förstås grekisk sallad och tzatziki, eller varför inte en aubergine- och zucchinigratäng? Dessutom passar biffarna perfekt på buffébordet.

Tallrik med souvlakibiffar.
 
Fläskfärsbiffar, ca 30 st
1 kg fläskfärs av glad gris
2 ägg
0,5 dl majonnäs
2 vitlöksklyftor
1 knippa bladpersilja, hackad (ca 1 dl)
1 tsk torkad oregano
1 tsk torkad mynta
2 tsk havssalt
rejält med svartpeppar från kvarn
smör och/eller kokosolja att steka i

  • Lägg alla ingredienserna i en bunke och blanda väl.
  • Forma små bullar med händerna (blöt dem i kallt vatten om färsen fastnar!) och lägg dem på ett fat i väntan på stekning. Tänk stora köttbullar så blir de lagom, de plattar till sig lite när de hamnar i pannan sen.
  • Stek biffarna någon minut i generöst med smör och/eller kokosolja på hög värme så att de får fin färg på båda sidor.
  • Lägg de stekta biffarna på ett fat och ställ in dem i ugnen på 150° i 15 minuter så att de blir genomstekta.

 

En söt semester

Det här inlägget har jag gått och sugit på ett tag. Känt att ämnet är viktigt och att jag vill formulera mig bra. Men ju mer jag funderar desto mer frustrerad och ledsen blir jag, och det är ingen bra grund för kärnfulla debattinlägg och snitsiga formuleringar. Därför väntar jag inte längre nu utan tänker högt istället, och ber på förhand om ursäkt för om inlägget saknar struktur och verkar ostrukturerat.

Gång på gång den här sommaren har jag nämligen blivit påmind om dels hur socker förknippas med (glada) barn, och dels hur det verkar förknippas med en lyckad semester. Då jag själv är förälder nu, till en liten som än så länge mest äter mjölk, så blir jag förmodligen extra medveten om alla reklam som så tydligt vänder sig till barn och/eller deras föräldrar. Och det vill jag säga innan jag börjar rada upp exempel – jag menar inte att klandra någon, barn eller vuxen, snarare tvärtom. Det krävs nästan övernaturliga krafter för att stå emot den massiva sockerkampanj som pågår där ute, extra intensiv nu under sommaren när alla föräldrar vill ha glada, snälla barn trots bilsemestrar i 30-gradig värme och kompakt boende i husvagnar och semesterstugor.

OK/Q8:s grepp i kampen om semesterbilisterna stavas i år Piggelin. På meterhöga skyltar visas den klassiska isglassen upp för att påminna om att om du tankar här så kan du vara en schysst och generös förälder och bjuda alla barn i bilen på glass utan att det kostar dig en spänn. Att du sedan får lyssna på frågan »Är vi framme snart?« med ny energi i någon timme framöver är något du får leva med.

okq8

Statoil vill förstås inte vara sämre de. Här får du visserligen pröjsa ett guldmynt men får då å andra sidan välja mellan en Cola, en glass eller en det aningen bättre korv med bröd.

statoil

Och den som åker förbi Shell/7-Elevens stora reklamskyltar med barn i bilen får med stor säkerhet höra förväntansfulla önskningar om glass eller den där vidriga sörjan av is, socker och artificiella färg- och smakämnen som brukar gå under benämningen »slush«.

seveneleven

Det går att hitta hur många exempel som helst – barnmeny med inkluderad glasspinne finns ju precis överallt och på vykorten som landat i brevlådan den här sommaren är berättas om glass i stora lass. Varje dag. Poängen är tydlig – socker ger glada barn och det vill förstås alla föräldrar ha.

Uppfriskande ärliga är i sammanhanget ICA som på sina små russinförpackningar tryckt budskapet – »Söta snacks mot sura miner«…

russin

Det är ju förvisso ädelt att förbjuda reklam riktad till barn som vi har gjort i det här landet. Men den lagen blir ganska tandlös när det är fullt tillåtet, och minst lika kraftfullt, att rikta sig till dagens stressade småbarnsföräldrar som bara vill ha glada barn och en lyckad semester…

PS: Har du inte läst den ännu så är Hillevi Wahls debattartikel Sommaren – fredagsmys sju dagar i veckan som publicerades på SVT tidigare i veckan riktigt läsvärd.

Sommarversion av frukostgröten

En av fördelarna med att ha barn är att man kommer upp på morgnarna. Som idag. Jag har vinkat hejdå till älsklingen, gett lillan mat så att hon har somnat om ett par timmar till och ute i farstun snarkar hundarna nöjt efter sin frukost. Ändå är klockan bara åtta. :-)

Apropå frukost så är det inte särskilt mycket variation på den fronten nuförtiden. Den godaste frukostgröten är fortfarande en favorit här hemma. Idag gjorde jag den smaksatt med en halv tesked kardemumma och en gnutta vaniljpulver – en njutning en lite ruggig morgon som denna. Med jordgubbar från Jordgubbslandet på Rödön och ägg från Kretsloppshusets glada höns (notera den gula färgen!) fick den dessutom en väldigt lokal prägel och sånt gillas extra mycket.

God morgon!

Gröt med jordgubbar

Härligt gul blir gröten av ägg från glada höns.

Matgiken i Expressen

expressen1

Jag som aldrig köper kvällstidningar var idag tvungen att köpa Expressen – med bilaga och allt. Inte var det för att läsa om Gry Forsells favoritklänningar eller reportage från en swingersklubb, nej det var faktiskt för att läsa om mig själv hur märkligt den än kan låta.

Det var när vi var på semester som journalisten Danielle Deasismont ringde och undrade om hon fick ställa några frågor om mitt sätt att äta. Hon hade nämligen förstått att jag uteslutit gluten ur kosten och var nyfiken på om jag hade fått några hälsofördelar. Det var just den formuleringen som fick mig att tacka ja, fokuset på hälsofördelar och inte på viktnedgång. För det är för hälsofördelarna, inte någon förväntad viktnedgång, som jag äter som jag gör sedan flera år tillbaka, en kost med lite kolhydrater, måttligt med protein och ganska generöst med fett – och fri från gluten.

expressen2

Nu har såklart rubriksättaren på kvällstidningsvis lyckas vinkla huvudartikeln på viktnedgång i alla fall, men det bortser jag ifrån. Tyvärr är det väl så i dagens samhälle att viktnedgång väger tyngre (haha!) än välmående, och tips för att gå ner i vikt säljer fler tidningar. Danielles artiklar är dock mer nyanserade och poängterar att man inte vinner något på att byta ut den vanliga kanelbullen mot en industribakad, glutenfri dito. Gluten är en bov, socker en annan, och de är strävsamma parhästar de två!

För egen del tycker jag att jag fick sagt det viktigaste i den korta texten om mig och jag är glad att det framgår att det är en »livsstil som fungerar« som jag hittat, och ingen diet. För mig är lågkolhydratkost verkligen just det, en livsstil som får mig att må bra och att slippa akne, strulig mage och inte minst den förlamande mensvärken som orsakat så mycket elände genom åren. Inte minst är det fantastiskt att få äta så gott som jag gör, och det med gott samvete. Ingen mer »viktångest« här, som det står i artikeln, och det är kanske den allra största vinsten!

PS: De fina bilderna är tagna på svärföräldrarnas gård av superduktiga fotografen Anna-Klara Sandberg som håller till utanför Herrljunga. Ett hett tips för dig som bor i närheten!