Happy Friday!

Så var veckan äntligen slut och helgen är i antågande. Härligt! Hos oss blir det enkel med god matlagning i kväll. Stekt ekologisk lax med krämad purjolök. Sambon är fortfarande inte helt i form efter Montezumas hämnd tidigare i veckan och envisas med att önska sig fisk. ;-)

Själv önskar jag er en riktigt skön helg!

Happy Friday!

Närbild på vinflaska.
Ett glas chardonnay serveras till fisken ikväll.
FOTO: cobalt123, CC BY-NC-SA
Annonser

Dags att betala priset för billigt kött?

Under många år var jag vegetarian. Inte för att jag tycker att det är fel att äta kött, utan för att jag tycker att det är oförsvarbart att behandla djuren som skit för att vi ska kunna äta kött. Det tycker jag fortfarande. Därför undviker jag i största möjliga mån att köpa standardproducerat kött. Jag köper aldrig utländskt kött, men jag köper inte heller gärna »vanligt« svenskt kött när jag handlar. Av flera skäl. Dels djurhållningen som sagt – en svensk gris uppfödd enligt Jordbruksverkets riktlinjer har det baske mig inte bra – men också för att jag tycker att köttet håller för dålig kvalitet. Om jag köper en bit entrecôte för 3oo kronor/kilot så förväntar jag mig helt enkelt något bättre än den skosula som sedan hamnar på tallriken, trots att den är stekt enligt konstens alla regler.

Ko med reaskylt
Bakom oxfilén står – oftast – en ko.
FOTO: Green Viking, CC BY

Så igår hörde, som många andra, nyheten om färgad fläskfilé som sålts som oxfilé. Om jag kommer ihåg turordningen som var det den stora livsmedelsgrossisten Svensk cater som hade anat oråd och anmält företaget Heat AB som de köpt köttet från. Heat AB skyller i sin tur på sin ungerska leverantör. Hänger ni med?

Bonden föder upp kossorna i Ungern…
…och säljer köttet till den ungerska grossisten…
…som säljer köttet till Heat AB i Sverie…
…som säljer det till Svensk cater…
…som säljer det till restauranger…
…som säljer det till gästerna som förväntar sig att kunna beställa en tournedous med pommes frites och bearnaisesås för 199:-!

Hur mycket tror du att den ungerska bonden fick betalt i första ledet? Och hur kan vi människor med att bli förbannade på matfusket när vi samtidigt inte är beredda att betala för maten vi äter?

Har du inte läst boken Äta djur av Jonathan Safran Foer än så gör det. Visserligen handlar den om djurhållningen och matindustrin i USA, men den är lik förbaskat oerhört viktig. Faktum är att mycket av det som sker i djurstallarna i USA sker även här. Och om vi fortsätter att jaga extrapriser på kött i den takt vi gör nu, så kommer vi att hamna på samma vidriga nivå som USA innan vi vet ordet av.

Och nästa gång du ska handla kött – snälla, stanna upp och tänk till lite. Står du och tvekar mellan utländskt och svenskt kött – välj svenskt. Har du möjlighet, överväg att köpa det ekologiska köttet, hellre än det konventionella. Ja, det är dyrare, men fördelarna är många och du kanske kan välja att äta lite mindre kött för att kompensera för priset? Och bäst av allt – kolla runt i närområdet. Kanske finns det någon småskalig producent du kan handla av? Kanske har du möjlighet att köpa viltkött? Med få mellanhänder behöver det inte ens bli dyrare. Dessutom får du ofta möjlighet att köpa långt mer spännande styckdetaljer än vad matvarubutikens köttdiskar erbjuder. De lite större schyssta producenterna som till exempel Gröna gårdar levererar faktiskt till ganska många ställen i landet, om du nu inte hittar någon på nära håll.

Nu när hösten är här är det dessutom läge att påminna om det som ofta benämns »kokkött« – högrev, märgpipa, bringa… Förhållandevis billiga styckdetaljer som visserligen kräver lite tid på spisen men i gengäld ger så mycket smak tillbaka. För egen del bjuder jag långt hellre på en mustig gulaschsoppa till helgens finmiddag än »oxfilé« i ulvakläder. Vad gör du?

 

Snäll fiskgratäng till sjuklingen

Igår åkte sambon på det värsta i magsjukeväg man kan tänka sig. Det var lite Montezumas hämnd över det hela, och det var inte utan att jag undrade om förbannelsen även skulle drabba mig. Tack och lov verkar jag ha klarat mig, och istället för att ligga och må dåligt kunde jag försöka serva den tillfrisknande stackaren med mat. Något snällt, löd önskemålet. Fisk kanske…?

Jag inventerade kyl och frys, hittade ett paket sej, och serverade den här väldigt milda och snälla gratängen helt utan förväntningar. Men se den träffade mitt i prick hos sjuklingen och i ärlighetens namn tyckte till och med jag att den smakade riktigt gott. Värd ett försök alltså, vare sig det går magsjuka eller ej. ;-)

(Bild kommer så snart jag hittar sladden till kameran i packningen…)

Snäll fiskgratäng, 3–4 portioner
400 g MSC-märkt sejfilé, tinad
1 morot
1 vitlöksklyfta
1 schalottenlök
2 kvisttomater
2 dl crème fraiche
1 dl grädde
1 rågad matsked majonnäs
färsk timjan
olivolja
havssalt
svartpeppar

  • Sätt ugnen på 180°.
  • Häll en skvätt olivolja i botten på en ugnsfast form.
  • Riv moroten grovt och fördela den i botten av formen.
  • Skala och hacka löken och vitlöken och strö den över moroten.
  • Klyfta tomaterna och lägg i dem i formen.
  • Salta och peppra fisken och vik ihop fiskfiléerna till små prydliga bitar. Om du använder frusen fisk kan bitarna variera väldigt i både form och storlek. Dela de största och vik de tunna dubbelt. På så vis blir de klara samtidigt i ugnen. Jag fick ut åtta bitar av mitt paket. Lägg slutligen fiskbitarna på grönsaksbädden.
  • I en bunke, blanda crème fraiche, grädde och majonnäs. Klipp ner en rejäl nypa färsk timjan och krydda upp med salt och svartpeppar. Slå blandningen över fisken.
  • Ställ in formen i ugnen i cirka 20 minuter. Känn lite på fisken med en gaffel. Om den lätt faller isär är den färdig.
  • Jag serverade med ett blomkålsmos som jag gjorde medan gratängen stod i ugnen: Koka blomkål i buljong. Slå av vattnet och mixa blomkålen slät med en rejäl smörklick. Krydda med svartpeppar och smaka av om det behövs lite extra salt.

Lysande utsikter

Nu ska inte det här inlägget handla om Charles Dickens romanklassiker, men jag tyckte att titeln kändes passande. Från början övervägde jag faktiskt helt andra titlar, mer i stil med ”Hejdå livet” eller ”Tack och adjö”, uppseendeväckande för all del, men aningen för suicidala för att det skulle kännas helt bekvämt. Inte för att någon skulle ha höjt på ögonbrynen i och för sig, här på bloggen har det ju varit tyst som i graven i flera veckor nu. Och det är därför jag skriver. För att förklara och berätta.

Ni som följt bloggen under det dryga år som gått sedan starten, vet att det brukar bli tyst ibland. Med jämna mellanrum snurrar ekorrhjulet för fort för mitt eget bästa, jobbet tar för mycket tid och vardagspusslet saknar ständigt bitar. Samma sak gällde för sambon. Till slut insåg vi att vi som så många andra hade fastnat. Hjulet snurrade, vi sprang med, men vi visste inte längre varför – och vi njöt då rakt inte av färden. Allt medan vardagen rullade på satte vi oss själva i pant. Den kreativa matlagningen byttes alltför ofta mot thailådor, renoveringen hade tvärnitat, träningen kommit i kläm, kroppen protesterade hej vilt och grälen sprungna ur frustration kom allt oftare. Allt vi ville var att vara lediga, men samtidigt inte, för efter ledigheten kommer vardagen och det var ju den det var fel på!

Till slut fanns det bara en sak att göra. Vi sade upp oss. Bägge två. Från fasta jobb. Vi lade ut huset till försäljning, packade en väska och tog hunden och katten med oss och åkte 75 mil norrut. Nu har sambon fått jobb i Åre, och med tanke på hur bra han trivs så håller vi tummarna för att provanställningen förlängs. Själv har jag två månader kvar på mitt gamla jobb, men gör det på distans. Vad jag ska göra därefter återstår att se. Förhoppningen är att hitta något som jag trivs med, och något som ger lite mer tid över till att ta hand om mig själv och vår lilla familj. Och så ska jag börja laga mat igen!

Mycket är fortfarande oklart, och det mesta får tiden utvisa. Vi hoppas fortfarande att någon vill köpa vårt hus, och bor tillsvidare i en liten röd stuga vid vattnet. Vi klurar på hur vi ska utforma vårt nya liv. Vad vi vill och inte. Det enda vi egentligen vet riktigt säkert är att vi är fantastiskt nöjda med vårt beslut. Vi drog i nödbromsen innan vi förlorade både oss själva och varandra och det är trots allt det enda som verkligen betyder något.

Utsikt över vattnet
Lysande utsikt – från mitt fönster!