Fyra dagar och två kilo

Då var jag tillbaka igen, med en underbar långhelg i bagaget och, förutom en massa trevliga upplevelser, även en kostmässig erfarenhet rikare. Det diskuteras ju ofta på LCHF-forum vad som händer om man slarvar, om man tillfälligt ökar på kolhydraterna. Nu vet jag hur min kropp reagerar i alla fall…

Vatten är strålande – så länge inte kroppen luras att hålla på det... (Foto: Winnond)

På fiskeresa med tre grabbar var det inte riktigt läge att axla rollen som den gnälliga och krångliga tjejen. Alltså kompromissade jag så gott det gick och dagarna såg ut ungefär så här:

Frukost: 1—2 Finncrisp med generöst med smör, ost och skinka. Ägg och kaffe.
Lunch: 2 tunnbrödsrullar med smör och generöst med bra fyllning (ägg/fisk/brie/salami), kaffe och vatten.
Middag: T ex entrecote med sallad och bearnaise förutom en kväll när det i vild hungerpanik efter en dag på sjön skulle beställas pizza. Jag åt en halv.

Därtill dracks det en del vin och åts ett par bitar toblerone, men ingen öl och inga drinkar. Den stora utsvävningen bestod alltså av två skivor tunnbröd om dagen samt en halv pizza och ett par bitar choklad. Inget galet hjärnsläpp alltså, och väldigt, väldigt långt ifrån den kolhydratmängd som grabbarna satte i sig i form av frukostmackor, öl och potatis till maten.

Lik förbaskat kände jag det tydligt redan dag två – byxorna satt inte alls lika bekvämt över magen längre. Och inte blev de bekvämare allteftersom dagarna gick. Måndag morgon, fyra dagar efter avfärden, ställde jag mig som vanligt på vågen som visade 71,2 kilo – två kilo mer än innan jag åkte. Två kilo på fyra dagar, det är nästan läskigt. Fast ännu läskigare är nästan fortsättningen…

Efter en äggsmörsfrukost och en lunch bestående av stekt kummel med krämig lax- och räkröra och grönsallad började toalettspringandet. Hjälp vad jag kissade! Hela tiden! Och morgonen efter visade vågen redan ett helt kilo ner. Snacka om att kolhydrater binder vätska!

Nu är jag tillbaka på banan igen och äter som jag brukar. Det ska bli riktigt spännande att se om kilo nummer två försvinner av bara farten det med, eller om straffet kommer att hänga i längre än så. På måndag har vi svaret.

Åland tur & retur

Jag smiter till Åland några dagar. Tanken från jobbets sida är att jag ska komma hem med nytt personbästa på abborre och gott om material till ett fiskereportage. Själv håller jag tummarna för en och annan kulinarisk upplevelse också! ;-)
På återhörande!

Färsbiffar med grillad paprika

Idag blev det pannkaka till middag här hemma, enligt standardreceptet, varken mer eller mindre. Inte mycket att välta världen med alltså, men vad gör väl det? Jag har ju lovat er receptet på de underbart goda hjortfärsbiffarna som vi festade loss på i fredags!

Nyckelingrediensen stavas grillad paprika. Jag höll paprikabitarna med en tång och grillade dem rakt över gasspisens låga (skinnsidan mot elden), men man kan så klart lika gärna grilla dem på hög värme längst upp i vanlig ugn. Oavsett hur du gör så är avsikten att skalet ska börja bubbla och bli riktigt kolsvart. När det målet är nått är det bara att lägga de svedda paprikabitarna på en tallrik, dra lite plast över och låta dem svalna där under. Sedan går det lätt att pilla bort skalet.

Den som tycker att det här låter alldeles för krångligt köper förstås den grillade paprikan färdig på burk. ;-)

Det är paprikan som lyser så vackert rött i biffarna.

Färsbiffar med grillad paprika och vitlök, 10 biffar
500 g hjortfärs (eller nöt/älg/lamm)
drygt en halv röd paprika, grillad
2 vitlöksklyftor
1 ägg
0,5 dl grädde
1 msk pofiber
1 tsk salt
svartpeppar från kvarn

  • Sätt ugnen på 200° så att du inte glömmer det.
  • Blanda ägg, grädde, pofiber, salt och peppar i en bunke och låt svälla ett par minuter.
  • Hacka paprikan fint och vitlöken finare.
  • Blanda ner grönsakerna och färsen i bunken och blanda ihop smeten. Det ska vara ordentligt blandat men överarbeta inte, då blir färsen lätt seg och trådig.
  • Forma till tio jämnstora biffar med vattensköljda händer.
  • Stek några biffar i taget i smör på ganska hög värme, cirka 1–2 minuter på varje sida. De ska bara få en snygg yta.
  • Lägg över de stekta biffarna i en ugnsform, vispa ur pannan med lite vatten och slå skyn över biffarna. Låt dem sedan gå klart i ugnen, tio minuter räcker.
  • Servera gärna med aubergine- och zucchinigratäng!

Gratäng med aubergine & zucchini

Igår utlovade jag två kulinariska höjdare. Den ena kommer utan omsvep här – en härligt krämig gratäng som gör vilken köttbit som helst rättvisa, men som också funkar alldeles ypperligt för den som hellre äter vegetariskt. Servera den då gärna med en fräsch grönsallad för att få lite knaprighet som kontrast till det mjuka och gräddiga.

Här hemma serverades hjortfärsbiffar med vitlök och grillad paprika till, en riktigt lyckad kombination med tydliga Medelhavsvibbar. Imorgon kommer recept även på dessa!

Aubergine och zucchini – perfekta gratängkompisar!

Gratäng med aubergine & zucchini, 4 portioner
1 aubergine (ca 350 g)
1 zucchini (450 g)
olivolja
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
200 cream cheese
1 dl grädde
1+1 dl riven ost
oregano
smör att steka i
salt & svartpeppar

  • Sätt ugnen på 200°.
  • Skär aubergine och zucchini i skivor, en halv centimeter ungefär, och fördela dem på en bakpappersklädd plåt. Pensla skivorna med lite olivolja, salta och peppra lätt, och sätt in i ugnen i 25 minuter medan du fortsätter med resten.
  • Skala löken och vitlöksklyftorna. Dela löken i två och skär i strimlor. Hacka vitlöken fint.
  • Fräs löken i smör i en stekpanna på svag värme. Löken ska bli genomskinlig, det tar kanske tio minuter.
  • Blanda cream cheese, grädde och en deciliter av osten i en skål. Salta och peppra en aning.
  • Smörj en liten eldfast form och täck botten med en blandning av aubergine och zucchini. Strö över lök och bred ut lite av oströran ovanpå. Fortsätt att varva aubergine, zucchini, lök och oströra så långt det räcker. Se till att ha lite oströra kvar att lägga på toppen.
  • Avslutningsvis, strö den sista decilitern ost över gratängen, smula över lite torkad oregano och grädda i 30–40 minuter.

 

Sagan om ringen

Idag var det premiär för mig och Bello Bus i utställningsringen. Mest nervös var tveklöst jag, det fyrbenta eländet hade inte tid med sådana dumheter. Han var ju tvungen att nosa sig igenom gräsmattan där en massa spännande hundar hade kissat… ;-)

Som ni förstår var det inte den snyggaste uppvisningen vi bjöd på! Tack och lov lyckades domaren se bortom dumheterna och vi fick ett ”Excellent” med oss hem. Och order om att träna…

Resten av dagen har både matte och hund gått på halvfart, och någon matlagning att skryta över har det inte heller blivit. Fredagens middag däremot bjöd på två smakmässiga höjdare. Recept kommer så snart jag lyckats tyda mina anteckningar. Ett projekt för morgondagen kanske.

Ett barndomsminne till middag

När jag var liten älskade jag blodpudding mer än någonting annat, näst efter dillkött, fiskpudding, cypriotisk afelia och lammkotletter vill säga. Fem-i-topp med andra ord. Jag minns till och med hur jag stod och suktade vid skärbrädan i köket när mamma skar upp den halvmåneformade delikatessen i hopp om ett hörn att äta bums. Jajemän, kylskåpskall.

Under många år åt jag inte kött alls, och när jag väl började så stod industriproducerad blodpudding inte högst upp på önskelistan. Men så i somras när vi var på semester i Jämtland så hittade jag blodpudding från Trångsvikens chark och den berömde f-n flög i mig. Skulle det vara lika gott som jag mindes det?

Och herre min je vilken smaksuccé! Knaperstekt blodpudding i sällskap med äkta rökt Ramsele-bacon, en liten skvätt hemkokt, lättsockrad lingonsylt och en rejäl smörklick. (Har du inte ätit smör till blodpudding någon gång så för guds skull smaka – det är galet gott!)

När mamma kom ner på besök inför min födelsedag förra veckan så hade hon med sig den kanske bästa presenten av dem alla, både bacon och blodpudding! Ikväll blev det just detta till middag. Inte så där väldans LCHF tyvärr, men vem kan säga nej till så bra råvaror, en duktig dos järn, smör och bacon? Inte jag i alla fall!

Glöm inte smörklicken!

Pizzafisk – god vardagsmat

Jag älskar bra mat! Följaktligen tycker jag också väldigt, väldigt illa om dålig mat. Och då menar jag dåliga råvaror. Det är bara när man använder dåliga råvaror som man behöver fuska med tillsatser och smakämnen. Om man däremot utgår från högkvalitativa råvaror så får man så att säga smaken på köpet. Allra mest avslöjas det när man gör enkla rätter. Prova till exempel att göra en omelett med konventionella butiksköpta fabriksägg, komjölksbaserad ”fetaost”, bleka växthustomater och lågprisbacon. Gör sedan samma omelett på KRAV-märkta ägg från utegångshöns, äkta grekisk fetaost gjord på fårmjölk, solmogna tomater och ett varmrökt fläsk. Jag lovar, skillnaden är total!

»Men bra råvaror är ju dyrare och jag har inte råd«, tänker du kanske nu och visst är det så – det är få av oss som är gjorda av pengar. Jag har dock tre tips:

1. Låt mat få kosta!
Vi svenskar är ofantligt fokuserade på att mat inte får kosta något. Vi älskar att läsa om var man köper den billigaste matkassen och folk kan vallfärda till stormarknaderna för att de säljer färskpotatis för 99 öre lagom till midsommarafton. Ibland är det kanske klokt att tänka bakåt. Om baconet är tokbilligt, hur har djuren mått tror du? Om osten kostar 49 kronor kilot, hur mycket tror du att den smakar? Om tomaterna kostar 6,90, hur mycket har tomatodlaren fått betalt? Maten är så viktig, både för smakupplevelsen vid bordet och för hur vi mår. Du hade aldrig fyllt bilen med dålig bensin så varför fylla kroppen med dålig mat?

2. Lite räcker ofta!
Fördelen av att använda ett bra livsmedel är att man ofta kan använda mindre av det, eftersom det smakar mer. Köp en god, dyrare fetaost och använd hälften i omeletten istället för att köpa en smaklös variant och använda hela. Det som blir över är bara att frysa in till en annan gång.

3. Släng inte mat!
Det låter otroligt men i snitt slänger svensken var tredje matkasse i soporna. Det om något är dyrt! Istället för att köpa dålig mat och slänga den, köp bra mat och var rädd om den. Får du en ostkant över så riv den och använd när du lagar gratänger eller bakar LCHF-bröd. Blir det en köttskiva över vid middagen, släng den i frysen. Tillsammans med en överbliven korvsnutt, ett par köttbullar eller en skiva köttfärslimpa har du snart basen till en god pyttipanna.

För ett par helger sedan gjorde vi pizza hemma, med hemgjord tomatsås. Jag använde ekologiska krossade tomater från Saltå kvarn – goda, men inte billiga – och fick en liten slatt över som hamnade i en burk i kylskåpet. Tack vare den kom den här superenkla fiskgratängen till. Har du som jag inte hemlagad tomatsås kan du såklart använda en god sort på burk, men då fryser du såklart ner det som blir över i burken! ;-)

Fiskgratäng med pizzasmak, barnens nya favorit?

Pizzafisk, 4 portioner
400–600 g torsk (MSC-märkt!)
2 små blomkålshuvuden
1 tsk ekologisk lantbuljong
50 g smör
1 dl tomatsås
1 dl crème fraiche
100 g mozzarella, tärnad
0,5–1 tsk sambal oelek
ev. oregano
ev. vitlök
0,5 dl riven lagrad ost
salt och peppar

  • Börja med att sätta ugnen på 225°.
  • Koka upp vatten och buljong i en kastrull. Bryt blomkålen i buketter och koka dem mjuka i buljongen.
  • Mixa blomkålen till mos med en stavmixer (alternativt med en potatisstomp) och rör ner smöret. Krydda moset med salt och nymalen svartpeppar.
  • Torka av fisken så att överflödig vätska försvinner (gäller framför allt om den har varit fryst) och lägg filéerna i en smord ugnsform. Salt och peppra.
  • Klicka eller spritsa moset runtom fisken.
  • Blanda tomatsås och crème fraiche i en skål. Smaka upp såsen med sambal oelek och eventuellt lite mer oregano och pressad vitlök, lite beroende på hur mycket smak det är i tomatsåsen. Jag hade rätt mycket i den från början så för min del räckte det. Kanske behövs lite salt och peppar även här?
  • Rör ner mozzarellan i såsen och häll det hela över fisken.
  • Strö den rivna osten över moset för lite extra smak och färg.
  • Ställ in formen i ugnen och grädda i 20–25 minuter.
  • Servera gärna med lite knapriga grönsaker.