LCHF-bröd och en ny hund

Jag tyckte att det var alldeles nyss den började, semestern, ändå är den redan snart över för den här gången. Vi har fyllt dagarna med god mat (exempel kommer när vardagen hinner ikapp mig, jag lovar!), vattenapportering med vovven, långpromenader, auktioner, hundutställningar… Egentligen är det kanske inte konstigt att dagarna försvinner. Det finns ju så mycket man vill göra när dagarna ligger öppna och valet är helt ens eget.

I torsdags tog vi en tur till Västerbotten för att titta på en ny familjemedlem, och ta mig tusan om det inte blev kärlek vid första ögonkastet. Numera bor även Rasmus hemma hos oss. En tvåårig, übergosig luzernstövare som har lovat att hålla husse sällskap i skogen hela vintern. Med lite tur får de med sig en eller annan hare hem också. Jag håller tummarna!

Under den långa bilresan passade vi på att rasta både oss och hundarna vid flera tillfällen. Just sådana gånger kan jag tycka att det är riktigt smidigt att ha smörgåsar med. Den här gången blev det favoritbrödet här hemma, ett fröbröd med härligt tuggmotstånd. Vem som är upphovsman/kvinna till brödet har jag ingen aning om, men gott är det!

Snabbt fröbröd, 1 plåt
3 ägg
3 dl riven smakrik ost
2 msk keso
1 msk majonnäs
1,5 tsk bakpulver
5 dl frön (lin/pumpa/solros/sesam)

  • Blanda allt i en stor bunke. Frösorter och proportioner kan du blanda och ge efter tycke och smak. Jag tog två deciliter pumpafrön och en vardera av de övriga.
  • Smeta ut till en prydlig fyrkant på ett bakplåtspapper.
  • Grädda i 225° i cirka 15 minuter, passa så att det inte bränns.
  • Låt svalna på plåten och skär sedan i rutor. Brödet går jättebra att frysa!
Annonser

Brev, filmjölk och en tävling

I förra veckan fick jag, i egenskap av mat-/LCHF-bloggare ett mail av den byrå som arbetar med Arlas kampanjer. Så här stod det i brevet:

»Under våren lanserade Arla en ny fil, Gammaldags Filmjölk, som har högre fetthalt och lägre sockerhalt och är därigenom mer lämpad för en LCHF-diet. Har du testat den? Jag skulle gärna vilja höra dina synpunkter med Arlas produkter generellt från ett LCHF-perspektiv, och i synnerhet vad du tycker om Gammaldags Filmjölk. Jag vill även passa på att tipsa om en pågående tävling där den som köper 5 liter valfri fil från Arla kan vinna en vecka på en lantgård. Besök gärna tävlingssidan

En stor anledning till det här brevet, som naturligtvis har gått ut till många fler bloggare, är förstås att på ett billigt och effektivt sätt marknadsföra Arlas nya filmjölk, och den pågående tävlingen. Inget ont om det, det är så världen ser ut idag. Då är det faktiskt betydligt mer uppseendeväckande att de bjuder in oss konsumenter till diskussion. Därför tog jag mig tid att svara på mailet. Så här skrev jag:

Hej Xxxx,

Och tack för ditt mail.

Du är intresserad av mina synpunkter vad gäller Arlas produkter ur ett LCHF-perspektiv, och de åsikterna är väldigt blandade. Jag är personligen väldigt noga med vad jag stoppar i mig, det var jag även innan jag började äta LCHF, och undviker således tillsatser i största möjligaste mån. När jag lagar mat så vill jag göra det med så rena råvaror som möjligt, dels av respekt gentemot min egen kropp, dels av respekt gentemot djuren och naturen från vilka livsmedlet kommer ifrån. Processad industrimat är, enligt mig, inget att sträva efter.

Utifrån det perspektivet väljer jag bort många av Arlas produkter, precis som jag väljer bort konkurrenternas. Smaksatt grädde, crème fraiche med kryddning, lågfettsprodukter med karragenan och sötade fruktyoghurtar är ingenting för mig.

Däremot köper jag ofta Arla-produkter i mejerihyllan. Arlas ekologiska crème fraiche finns alltid i kylen, liksom den ekologiska fyrtioprocentiga grädden. Det ekologiska smöret likaså, och keson. Och i den mån jag köper mjölk så blir det fullfet Gammaldags Mjölk.

Vad gäller Arlas nya Gammaldags Filmjölk så har jag inte smakat den. Ur ett LCHF-perspektiv så skulle jag säga att filmjölk är en produkt som hamnar lite i gränslandet. Med fem gram kolhydrater per deciliter ger en portion, utan tillbehör, omkring 10 gram kolhydrater, vilket är ganska mycket i sammanhanget.
Det är lite olika hur noga man är, men en definition på LCHF som ofta florerar är max 20 g kolhydrater per dag. Sett utifrån det perspektivet så blir filmjölken lite dyrköpt. Jag väljer hellre en grekisk/turkisk yoghurt med 10% fetthalt och lägre kolhydratinnehåll. Den mättar bättre. Därför håller jag personligen tummarna för en storförpackning av en svensktillverkad, rejält fet ekologisk yoghurt istället för Lindahls tyskimporterade som regerar i mejerihyllan i dagsläget. Det får du gärna vidarebefordra till Arla!

Men… Ur ett mer generellt perspektiv tycker jag att det är strålande att Arla äntligen väljer att ta fram en fullfet filmjölk! De fullfeta ekologiska produkterna är så vansinnigt mycket godare än sina fettsnåla kusiner! De mättar bättre, är nyttigare för kroppen och jag hoppas att det finns en stor målgrupp som värdesätter att Gammaldags Filmjölk åter finns i hyllan. Barnfamiljerna borde jubla och som jag ser det så är det sådana produkter som skulle serveras på förskolor, skolor och sjukhus!

Jag kan självklart länka till tävlingen från min blogg. Det är för ett gott syfte och jag hoppas att ni får många svar och en lycklig vinnare som får komma ett steg närmare och se var riktig mat egentligen kommer ifrån.

Vänliga hälsningar,

Angelica, alias Matgiken

Till dig som äter filmjölk kommer alltså här en uppmaning att prova Arlas nya Gammaldags Filmjölk om du inte redan har gjort det. Om inte vi konsumenter visar att vi vill ha riktig mat i affärerna så kommer det heller aldrig att hända! Till syvende och sist så handlar det om pengar, och det som finns i hyllan är det som säljer.

Och när du nu ändå har köpt filmjölken – se till att vara med i tävlingen där du alltså kan vinna en veckas boende på lantgård. Ett perfekt tillfälle att visa barnen – och inte minst att se själv – varifrån maten vi äter faktiskt kommer. Egentligen.

Tjockyoghurt (med lite extra vispgrädde i!) och jämtländska jordgubbar – en drömfrukost!

Så mycket gott!

För tio år sedan jobbade jag på Kretsloppshuset i min lilla hemby Mörsil. Då hade nästan ingen förstått vitsen av att äta riktig mat, odlad utan bekämpningsmedel, och nog var det en och annan som tyckte att vi var en smula märkvärdiga där vi stod och skröt över vårt rättvisemärkta kaffe, äggen från gårdens egna höns och den ekologiska lunchbuffén.

Mycket har hänt sedan dess och idag ser det tack och lov ganska annorlunda ut. Förra året ökade den ekologiska livsmedelsförsäljningen med 11 procent och i år beräknas ökningen bli minst lika stor. Ekologiskt och närproducerat har blivit självklara försäljningsargument och frågan är om det inte är extra sant här uppe i Jämtland. Här frodas verkligen mathantverket och det finns en genuin stolthet över det som produceras. Nya aktörer ploppar upp hela tiden – surdegsbagerier, gårdsmejerier, frukt- och bärförädlare, charkuterister – och de jämtländska produkterna letar sig ut över både länet, landet och världen. Det är inte för inte som Östersund har blivit utsett till huvudstad i Matlandet Sverige under 2011.

Samtidigt finns kärleken till maten kvar på hemmaplan, vilket märks extra tydligt så här på sommaren. På fäbodarna görs ost och messmör på mjölken från kor på sommarbete och överallt längs vägarna skyltas det om kaféer med hembakt fika. Åk på en logdans eller en auktion och du kan köpa kokkaffe och hembakta tunnbrödstutar i serveringen (grymt svårt att motstå för oss LCHF:are!) – inga trista köpefrallor här inte.

Det är just det som är så härligt, att den riktiga maten inte fastnar på finrestaurangernas menyer utan hittar ut till bygdegårdar, sommarkaféer och lanthandlar. I den imponerande lilla Ica-butiken i Mörsil hittade jag häromdagen, bland mycket annat, ost från Skärvången, härliga jämtländska jordgubbar och inte minst bacon från Karlströms charkuteri i Ramsele. Varmrökt och fett, skuret i tjocka skivor, fick det allt annat bacon jag någonsin tidigare smakat att blekna. Perfekt för en söndagsfrukost – tillsammans med ägg från jämtländska utehöns!

En juvel i kylen

När jag inventerade kylskåpet i stugan lagom till första frukosten fann jag en riktig juvel bland yoghurt, ägg och bregott – mammas hemlagade sylta! Nu kanske du rynkar på näsan? Tänker på den där svagt rosa, kryddpeppardoftande geléklumpen i plastlåda med folielock i affärens charkuterihylla? Glöm den! Genast! De två har nämligen absolut ingenting gemensamt, bortsett från namnet.

Mammas sylta görs till att börja med oftast på älg. Eller ren. Eller något annat som råkar finnas i frysen för tillfället. Följaktligen blir den brun och trist till färgen, och ser alldeles oerhört oansenlig ut. Men vad gör väl det? Med sin milda och mjuka smak är den en ren (dock inte skär!) njutning och utan sylta på bordet blir det varken jul eller påsk hemma om du frågar mig.

Dessutom är sylta både billig och rentav miljösmart mat. Kött som inte funkar till något annat är perfekt för ändamålet och varje höst när vi får hem vår lott efter älgjakten åker ett par påsar med halvsuspekt innehåll ner i frysen med etiketten ”sylta” på. Slarvigt renskurna köttben går samma öde till mötes. Har du inte tillgång till viltkött så funkar det alldeles utmärkt att botanisera i mataffärens köttdisk. Billiga kokköttsdelar är vad du letar efter, allra helst med ben.

Tidigare år har jag ruvat på påsarna och inväntat besök av den allvetande och allsmäktige syltegudinnan – alltså min mor – men för ett tag sedan fick jag faktiskt tummen ur och avkrävde henne något som kan liknas vid ett recept. Skissartat som det är lämnar det stort utrymme för improvisation och egen prägel men förhoppningsvis är det ändå en stadig hand att hålla i. En varning kan dock vara på sin plats… Har man en gång ätit mammas sylta så finns det ingen väg tillbaka! ;-)

Finncrisp med smör, kalvsylta och rödbetssallad. Lycka!

Mor Evas kalvsylta
kött (älg/ren/nöt…)
ben
salt
hel vit- och/eller svartpeppar
hel kryddpeppar
gul lök
morot
gelatin

  • Lägg kött och ben i en stor kastrull. Fyll upp med vatten så att det täcker. Koka upp och skumma av ordentligt
  • Tillsätt salt, hel vit- och/eller svartpeppar och några kryddpepparkorn. Stoppa också ner en gul lök och en morot.
  • Låt det hela småkoka i åtminstone ett par timmar, kanske mer, beroende på vilka styckdetaljer du valt att använda. Köttet ska kännas mört och släppa från benen.
  • Ta av från värmen  och låt svalna lite i skyn tills du kan hantera det utan att bränna fingrarna. Rensa då köttet och sila spadet.
  • Mal köttet i köttkvarn och häll tillbaka det i den tomma kastrullen. Slå på spad till lagom konsistens (spara gärna det spad som blir över!) och smaka av med mera salt och peppar om det behövs.
  • Uppskatta sedan på ett ungefär hur mycket sylta du har i kastrullen för att veta hur mycket gelatin som ska tillsättas. Glöm inte att anpassa efter vilken typ av kött du använt! Är det till exempel kalvkött så innehåller det en hel del naturligt gelatin. En gammal ko däremot behöver mer hjälp på traven. Är du osäker så häll upp lite av ”smeten” på ett kaffefat och ställ kallt så ser du vilken konsistens den får när den är klar.
  • Lägg ett lagom antal gelatinblad i vatten, krama ur dem och smält i en kastrull på svag värme. Värm upp köttet så att det är riktigt varmt och tillsätt gelatinet. Rör så att det inte bildas några klumpar!
  • Ställ kastrullen kallt, kanske ute på trappan över natten, så att syltan kallnar ordentligt. Paketera sedan i plastpåsar eller burkar. Då ser du också hur konsistensen blev. Skulle den ha blivit alldeles för hård så slå på en skvätt av det sparade spadet i varje förpackning innan du stoppar dem i frysen.
  • Dagen innan du vill njuta av syltan är det bara att ta fram en påse ur frysen och tina. Koka sedan upp den (Om syltan istället blev för lös så kan du tillsätta lite extra gelatin nu!) och fyll på en fin serveringsform.  Ställ att svalna.
  • Vid servering stjälper du bara upp syltan på ett fat. Lirka in en kniv längs kanten så släpper den formen lätt och fint. Jag älskar rödbetssallad till, men självklart funkar också vanliga rödbetor om du tycker bättre om det.

Älskade Jämtland!

Så var vi äntligen här igen, i mitt älskade Jämtland, i stugan där lugnet omfamnar en så snart man kliver ur bilen och vardagens problem går upp i rök. Vi har vattnet utanför knuten, ser fjällen vid horisonten och hela semestern framför oss.

Vi har njutit av mammas renfärslimpa på altanen i kvällssolen och jordgubbar med vispad grädde. Inga konstigheter, men ack så ljuvligt. Därefter tog jag mig an ett korsord i sällskap av ett glas rött, medan älsklingen tog sig an flugspöt. Vad Bello gjorde är en annan historia. Jag tror att han tror att han hjälpte till att fånga storöringen. Husses version är en helt annan… ;-)

Fiske (?) i kvällssolen.

Årets första kantareller

I flera dagar nu har jag hört tisslet – kantarellerna har kommit! Men jag är fortfarande en smula stel och öm efter sjukhusbesöket och har inte kunnat springa som jag vill i skogen. Därför blev jag så makalöst glad när grannpojken igår tittade in med en påse i näven.
»Det är från mamma och pappa, de tänkte att du kanske ville ha?«
Om jag ville!

Det finns så mycket gott man kan göra med kantareller, men så här i början av säsongen vill jag bara njuta av den goda smaken. Förr om åren hade jag rostat en skiva bröd och gjort en kantarellmacka, men det klingar ju inte särdeles LCHF… ;-) Istället fick det bli en soppa. Gräddigt len med en gnutta sherry och lite timjan att hålla skogens guld sällskap. Hade inte äggen varit slut så hade jag serverat västerbottensmuffins till. Nu fick vi nöja oss med en en rulle ost och skinka, och det blev riktigt gott det med.

»Soppan mättar två vrålhungriga med god marginal, och räcker till fyra om du vill servera som förrätt.«

Lenaste kantarellsoppan, 2–4 portioner
3 små scharlottenlökar
1 vitlöksklyfta
300 g kantareller
1 msk torr sherry (+en skvätt till)
1 pod Fond du chef kyckling
3 dl grädde
2 dl vatten
smör
svartpeppar från kvarn
färsk timjan

  • Börja med att rensa svampen och skär den lite lagom slarvigt i mindre bitar.
  • Hacka löken fint och vitlöken finare.
  • Hetta upp en rejäl smörklick i en kastrull och fräs löken på ganska svag värme några minuter tills den är genomskinlig.
  • Häll i en matsked sherry och låt koka in.
  • Klicka eventuellt i lite mer smör och tillsätt svampen. Låt fräsa ett par minuter tills den börjar vätska sig.
  • Rör ner kycklingfonden och slå på grädde och vatten. Koka upp och låt småputtra några minuter.
  • Smaka av med några varv svartpeppar, färsk timjan och en liten extra skvätt sherry. Jag behövde inget extra salt utöver fonden.
  • Servera och njut av att svampsäsongen är här!

Världens fulaste lunch…

…såg så anskrämlig ut att kameran tvärvägrade. Vissa saker bör helt enkelt inte förevigas. Men gott var det. Ruskigt gott till och med. För den hugade spekulanten följer en receptskiss nedan.

Men ät anrättningen ensam. Eller med någon du känner väl. Skulle du mot all förmodan behöva bjuda en främling eller – gud förbjude – blivande partner på lunch så laga något annat. Eller använd ögonbindel!

Skafferirensningscarbonara, 2 portioner
1 paket ekologiskt bacon
1 klyfta vitkål
1 dm överbliven zucchini
1 liten färsk gul lök
1 vitlöksklyfta
en skvätt grädde (1 dl?)
ett par matskedar philadelphiaost
smör
ev. lite salt
nymalen svartpeppar
parmesan

  • Strimla baconet och fräs det i smör i en stekpanna.
  • Strimla zucchinin fint, hacka löken grovt och vitlöken fint och låt det fräsa tillsammans med baconet.
  • Strimla vitkålen fint och vänd ner den också.
  • Slå över grädde och klicka ner philadelphiaosten. Låt puttra ihop någon minut tills det blir härligt krämigt.
  • Smaka av med svartpeppar från kvarn. Kanske behövs en nypa salt?
  • Lägg upp på tallrik och riv över parmesan.
  • Njut – med slutna ögon! ;-)