En dag för tidigt

Ibland blir jag bara så galet sugen på soppa och pannkaka! Det är något lyxigt över kombinationen. Först en god soppa, sedan – som pricken över i – pannkakor. Kan det bli bättre? Knappast. Och inte hade jag lust att vänta till imorgon heller. Nä, här blev det soppa och pannkaka redan idag. Pannkakorna premiärgjordes på kokosmjöl och åts med smör och blåbär. Dem får jag kanske anledningen att återkomma till, men först tänkte jag dela med mig av soppan.

Bilden är tyvärr föga imponerande, men ärligt talat, jag tror knappt att jag kan komma på något mer menlöst att försöka fånga på bild än just blomkålssoppa. Döm den inte för hårt, stackarn. I det här fallet är det tveklöst smaken som räknas!

Lenaste blomkålssoppan
1 gul lök
1/2 solovitlök
30 g + 20 g smör
1 msk konjak
600 g blomkål
1 bukett timjan
8 dl vatten
3 buljongtärningar (Kung Markattas)
2 dl crème fraiche
svartpeppar från kvarn
ev. salt

  • Skala lök och vitlök och tärna dem grovt. Det är inte noga eftersom soppan ska mixas.
  • Hetta upp en kastrull och smält smöret tills det antar en lite brynt ton. Tillsätt löken och låt fräsa på svag värme några minuter, tills den är blank.
  • Häll över konjaken och låt den koka in. (Här vara läge att knäppa på vattenkokaren, för att skynda på middagsmaten lite.)
  • Lägg i blomkålen och slå på åtta deciliter vatten, gärna hett. Släng i buljongtärningarna och några kvistar färsk timjan med stjälkar och allt. Låt det hela småkoka i cirkus en kvart tills blomkålen är mjuk.
  • Ta kastrullen av plattan och mixa soppan slät med en stavmixer. Mixa ner crème fraichen.
  • Klicka i den kvarvarande smörklicken och ta några tag med pepparkvarnen. Mer salt behövs förmodligen inte, eftersom buljongen är ganska salt i sig.
  • Servera med några droppar god olivolja och en timjankvist. Vill man piffa upp soppan ytterligare är säkert tärnat knaperstekt bacon gott till.
Annonser

Ett samvetslöst sätt att resa

I går när jag åkte hem från jobbet blev jag så ledsen, frustrerad och förbannad. På ignoranta människor, bekväma föräldrar, samvetslösa turister och den allmänna västerländska kolonialherrementaliteten som kommer som en osmaklig följd av vårt ekonomiska välstånd och underblåses av vardagsstressen. Men ärligt talat – bara för att något är tillgängligt så behöver det inte vara rätt. Bara för att man kan göra något, innebär det inte att man ska. Bara för att något är gratis, innebär det inte att man behöver missbruka det och bete sig som svin.

P1:s Kaliber har gjort ett jättejobb med reportaget Allt ingår – mat, dryck och lagbrott som granskar den snabbt ökande all inclusive-turismen. Det handlar om mat, miljö och mänskliga rättigheter. Om respekt för andra människor, och bristen därav.

Det minsta du kan göra är att lyssna!

Svampsås – enkelt och gott

Svamp är en personlig favorit och har så varit sedan barnsben. Fast några svampplockare fanns aldrig, vare sig i familjen eller släkten, och än idag har jag därför någon form av hatkärleksförhållande till de där miserabla burkchampinjonerna. Vi hade dem i allt. I svampstuvning och svampsås, på pizzan och omeletten och inte minst i köttfärssåsen. Just den där köttfärssåsen ska jag faktiskt prova att återskapa någon dag. Med köttfärs, lök, vitlök, burksvamp och mycket grädde var den LCHF-vänlig redan för 20 år sedan – om man hoppar över spaghettin och ketchupen vill säga!

Lyckan var total när vi varje sommar mellanlandade hos bekanta utanför Sandviken. Där bjöds det nämligen alltid på kantarellsmörgås till förrätt. Och trots att jag bara var åtta år när Tjernobylkatastrofen inträffade så minns jag den som om det vore igår. Plötsligt fick man inte längre äta svampen från skogarna utanför Sandviken. Misär! Om jag minns rätt byttes den så trakterade svampmackan mot någon jolmig laxpaté och mitt hjärta blödde!

Men skam den som ger sig. För fem år sedan träffade jag min nuvarande sambo och jisses vilken tur man kan ha. Han var trevlig, snygg, rolig, dansade som en gud, hade en hamiltonstövare – och han plockade svamp! Äntligen hade jag funnit min läromästare!

De första gångerna vi var ute i skogen kände jag mig som en ko i en porslinsaffär. Inte såg jag några svampar, och när det väl dök upp svamp kring fötterna på oss så trampade jag på dem. Klumpig är bara förnamnet. Men till slut, efter många koppar kaffe där ute i det gröna, så vaknade svampradarn till liv. Först såg jag bara de klargula kantarellerna, därefter hittade den lysande, nästan vita, taggsvampen in i synfältet. Och till sist de bruna svårupptäckta trattisarna.

Många verkar torka sina trattisar, och det är säkert väldigt praktiskt, men jag låter dem bara smälta ner i en kastrull på svag värme. När de är alldeles mjuka och blöta packar jag dem i de minsta plastpåsar jag kan hitta, ett par deciliter plus spad i varje, och stoppar i frysen. Igår hittade jag en kvarglömd påsen i den magiska boxen och gjorde en väldigt god sås, i all sin enkelhet.

Skulle man nu inte vara begåvad med vare sig svampradar eller min sambo så kan man självklart byta trattisarna mot någon annan svamp från affären. Champinjoner, gula kantareller, portabello… Men inte burksvamp – där går gränsen! ;-)

Ostspetsad svampsås, 3–4 portioner
1 påse trattkantareller ur frysen (ca 2 dl hårt packade)
1 rejäl klick smör
1 schalottenlök
1 msk koncentrerad kalvfond
1 msk tamarisoja
3 dl grädde
2 msk riven lagrad ost
svartpeppar från kvarn

  • Tina kantarellerna, skär dem eventuellt i något mindre bitar, och lägg dem i en ganska vid kastrull och låt spadet koka in på medelhög värme. Hacka under tiden löken fint.
  • När det börjar bli torrt i kastrullen, släng i en rejäl smörklick och låt svampen fräsa ett par minuter tillsammans med löken.
  • Tillsätt kalvfond och tamarisoja och slå över grädden. Låt koka upp och sedan puttra tills grädden kokat ihop lite och såsen börjar bli krämig. Det tar en liten stund men under tiden hinner du pyssla med det du ska servera såsen till, i mitt fall överbliven rådjursstek och smörfräst sparris.
  • Börjar såsen se bra ut? Rör då ner osten och låt den smälta. Smaka av med några varv svartpeppar från kvarnen. Något extra salt behövs knappast. Fonden, sojan och osten är alla rätt salta.

Första klassens nödmat

Jag är arg idag. Jag har varit arg i flera dagar, vilket inte är särskilt likt mig. Eller arg… bedrövad är kanske ett bättre ord i sammanhanget. Bedrövad och frustrerad. Bedrövad över vår, och världens, förhållningssätt till mat och matindustrin. Frustrerad över att jag inte lyckas förmå sätta ord på bedrövelsen. Så jag struntar i det här och nu, och får kanske tillfälle att återkomma i ärendet.

I stället bjuder jag på kvällens förrätt som var hundraprocentigt ur nöden sprungen – rådjurssteken på grillen tog alldeles för lång tid på sig upp till sina 60 grader och vi höll på att svälta ihjäl. Första klassens nödmat helt enkelt. Håll tillgodo!

Sparris med parmesan och paranötter, 2 portioner
6–8 sparrisar
parmesan
4 paranötter
olivolja
crema di balsamico
färsk oregano

  • Skala sparrisen, om de inte är späda och alldeles nyskördade vill säga, och skär av det allra nedersta.
  • Koka upp en kastrull med vatten och rejält med salt. Släng ner sparrisen, med knopparna strax ovanför vattenytan, och koka tills de börjar mjukna. Hur länge beror på sparrisens tjocklek. Mina var grova och kokade kanske fem minuter. Tryck ner knopparna under vattenytan det allra sista så att de också blir mjuka.
  • Medan sparrisen kokar, hacka nötterna och rosta dem i en liten stekpanna på hög värme under omrörning. När de börjar dofta gott och bli svagt bruna så töm upp dem på ett kaffefat. Om de ligger kvar i den varma pannan är risken stor att de bränns.
  • Slå av sparrisen och lägg upp dem på tallrikar. Skvätt över generöst med olivolja, hyvla över parmesan och strö slutligen på de rostade nötterna.
  • Garnera gärna tallriken med lite crema di balsamico för att få lite syra till anrättningen, och några färska oreganoblad.
  • Servera bums!

En ännu fetare yoghurt!

Lindahs turkiska yoghurt har en given plats i vårt kylskåp. Jag tror inte att det går en enda handling utan att det är minst en hink i korgen.  Visst använder vi yoghurten i mat ibland, i en och annan tzatziki, men mest av allt äts den till frukost. Med en fetthalt på 10% och relativt få kolhydrater (5,1 gram) är den en smidig lösning när tiden är knapp och längtan efter ägg obefintlig.

FOTO: lindahlsmejeri.com

Häromdagen såg jag till min glädje att yoghurtmejeriet nr 1, Lindahls, nu kommer med en nyhet  – rysk yoghurt. Mejeriet marknadsför den, i klassisk fettskrämd stil, som ett fettsnålt alternativ som »ger lika rund smak och konsistens som betydligt fetare crème fraiche, grädde och smetana«. Men med en fetthalt på 17% och bara 4 gram kolhydrater per hundra gram så törs åtminstone jag sätta en slant på att den kommer att göra succé i LCHF-kretsar. Tror du inte?

Vill du testa en hink yoghurt, alldeles gratis, så finns chansen om du skyndar dig. I samarbete med Smartson söker Lindahls nämligen provsmakare, men det är sista ansökningsdag idag. Läs mer här eller kolla in filmen nedan.

Själv längtar jag redan till helgens frukostar! Spasiba! ;-)

Trött och lycklig!

Jag tog en paus i helgen. Logga ut, stängde av och kopplade bort. Lämnade jobb, stress och vardag och satte mig och sambon på ett tåg till Malmö. Det var  det bästa jag kunde ha gjort!

Vi njöt av ekologiskt finkäk och goda viner på på Salt & Brygga, indisk utelunch i solen på Lilla torg, långa promenader, Cesar Millan, havsluft i näsan, sovmorgnar, kaffe, kramar, skratt…

Och jag konstaterar två saker:

  • Malmö är en helt fantastiskt trevlig stad! (Varför har jag inte fattat det tidigare?)
  • Hotellfrukost är guds gåva till mänskligheten! (Bara en sån sak som att slippa diska…)

Nu har jag stoppat i kontakten igen, betydligt bättre till mods än i fredags.

Välkommen till en ny vecka!

Mästerliga fröpuckar

Vilken helg vi lägger bakom oss! Strålande sol, massvis med nya fräknar och så frukost, lunch och middag på altanen förstås. Mest av allt njuter jag nog av frukosten. Helgrutinen hos oss är först en ordentlig frukost med en stor balja rött te som sällskap. Och sedan en kopp kaffe på det. På så vis hinner kroppen vakna i lugn och ro, och man har dessutom en anledning att sitta och njuta halva förmiddagen! ;-)

Som så många andra lågkolhydratare kan jag ibland längta efter en smörgås, och vid det här laget har jag bakat mig igenom ett antal substitut. De flesta passar nog bäst för dem som i sina brödätande stunder föredrog formfranska. Det blir gärna väldigt äggigt och fluffigt och det kan väl ha sin poäng ibland, men när man som undertecknad tycker långt bättre om ett danskt rågbröd med ordentligt tuggmotstånd känns de ofta lite menlösa. Så för ett par veckor sedan snubblade jag över ett recept signerat Ulrika Davidsson som avvek från de jag sett tidigare. I Ulrikas bröd får äggen lämna över huvudrollen till frön och morötter och nöja sig med en statistroll i form av bindemedel. Spännande.

I lördags morse var det dags för provsmakning på altanen. Sambon fick – som vanligt – agera försökskanin och domen förkunnades med ett leende så snart första tuggan var svald: »Mästerliga fröpuckar!«

Fröbröd med morötter, 10 puckar
300 g skalade morötter
2 dl mandel
2 dl solrosfrön
2 dl pumpafrön
1 dl linfrön
4 ägg
1/2 tsk salt

  • Sätt ugnen på 175 grader.
  • Skala morötterna, plocka fram matberedaren och riv morötterna  fint. Lägg över dem i en stor bunke.
  • Byt bort rivskivan till förmån för knivarna och mixa mandeln fint, nästan som till mjöl. Blanda ner i morötterna.
  • Mixa solros-, pumpa- och linfrön lika fint och blanda med det andra i bunken.
  • Knäck i äggen, strö på salt och blanda sedan väl.
  • Fördela degen (smeten?) i tio små högar på ett bakplåtspapper. Enklast går detta om du använder ett decilitermått. Med en knapp deciliter till varje bulle så blir det 10 stycken och gräddningstiden stämmer.
  • Forma högarna till runda, lite platta bullar – tänk hockeypuck! – och strö eventuellt på lite extra frön för syns skull.
  • Baka i nedre delen av ugnen i knappt 60 minuter. De jäser inte det allra minsta, men det är helt i sin ordning!
  • Dela varje puck i två vid servering, och njut med mycket smör och en god ost. Brödet går också alldeles utmärkt att frysa.