The Skinny … – del 6

Här är det sjätte avsnittet i University of Californias serie om kost och övervikt. Den här gången är det stress som behandlas, och frågan varför stress främjar viktökning och hämmar viktminskning. Rubriken är A Fast-Paced Fast Food Life.

Avsnittet är aningen mer teoretiskt än de tidigare, men väldigt intressant. Jag menar, hur många av oss kan i ärlighetens namn säga att vi inte är stressade?

Har du missat de tidigare avsnitten så följer du bara länkarna här nedanför.

Avsnitt 1 – An Epidemic for Every Body
Avsnitt 2 – Sickeningly Sweet
Avsnitt 3 – Hunger and Hormones
Avsnitt 4 – Sugar – A Sweet Addiction
Avsnitt 5 – Generation XL

Värmebölja och ekologiska citroner

Solen gassar från en klarblå himmel för jag vet inte vilken dag i ordningen. Jösses, så skönt att den långa, kalla våren äntligen verkar vara slut! Mindre skönt är att jag just nu genomlever de sista riktigt tuffa veckorna på jobbet innan sommar och semestertider tar vid. Lite för lite tid i solen och lite för lite tid vid spisen alltså.

Men det finns förstås glädjeämnen…

Till att börja med är det fredag, älskade F är på väg hem och jag tror bestämt att det blir ett glas rosé på altanen ikväll när temperaturen har krupit ner ett par grader. (Sist jag kollade sade termometern 31,4!) Bara en sån sak.

Tomaterna i grönsaksdisken börjar äntligen att lysa härligt rött igen – och smaka som tomater ska! Om du handlar på ICA så håll utkik efter deras ekologiska kvisttomater. De är toppenläckra nu! Små, knallröda och fullpackade med smak – värda varenda krona!

Och om du ändå är på ICA… Äntligen börjar den ekologiska frukten och grönsakerna säljas styckvis och inte i flerpack i plastade tråg eller nät! Äpplen och päron kom för någon månad sedan, och nu har det blivit dags för citronerna. Gula, härligt matta och lite buckliga i skalet och jättesaftiga, sådär som de brukar vara när man hittar dem kring Medelhavet. Dessutom till vrakpriset 2 för 10 kr den här veckan!

Jag pressar gärna en halv citron över älsklingssalladen med avokado, tomater, tunt skivad röd lök och hackad bladpersilja. Lite god olivolja på toppen, lite havssalt och svartpeppar, och du har världens godaste tillbehör till grillat i sommar. Testa!

Och ha en riktigt skön helg!

För ännu tydligare Greklandsvibbar – smula generöst med god fetaost över salladen!

Och vinnaren är…

…Mia! Grattis! Skicka mig din adress på matgiken (at) gmail.com så kommer en påse Kampot pepper på posten. :-)
Till er som inte hade turen på er sida den här gången — tack för att ni berättade lite om er själva och tack för många snälla och fina ord!

20120514-205953.jpg

TÄVLING! Vinn lyxpeppar!

Så har det blivit fredag igen, helgen står för dörren och utanför fönstret pissar regnet ner på tvären. Tack för den! ;-) Nåja, jag tänker inte hänga läpp för det, och dessutom tänker jag bjuda på den där tävlingen som jag hintade om för några dagar sedan…

Om du har lagat några av de rätter jag har lagt ut recept på här på bloggen så har du säkert lagt märke till att en mening återkommer i ingredienslistan titt som tätt, nämligen »svartpeppar från kvarn«. Det finns en anledning till att jag tjatar om den här kvarnen och har du inte provat ännu så gör det. Rota fram pepparkvarnen som står längst in i skåpet (varför hamnar de där??), önska dig en i födelsedagspresent nästa gång du blir äldre, eller köp för all del en sådan där allt-i-ett-kvarn i kryddhyllan nästa gång du handlar. Vrid ett par varv, lukta (njut gärna!) och så luktar du i burken med färdigmalen peppar och jämför. Jag lovar, du kommer aldrig mer att gå tillbaka!

Färskmalen peppar är alltså grejen, men om vi ska ta det hela ännu längre så är det också skillnad på peppar och peppar. Och nä, jag skojar inte nu. Personligen brukar jag försöka att få tag på Sonnentors ekologiska kryddor, däribland svartpeppar. De håller överlag väldigt bra kvalitet men är lite dyrare. Betydligt billigare är Kryddhusets kryddor som jag vet att många använder, men där tycker jag tyvärr att man får precis vad man betalar för.

Kampot pepper är lite mer rödbrun än vanlig svartpeppar. FOTO: Adam Lowry

Sedan vad gäller just svartpeppar så finns det en riktig lyxlirare – Kampot pepper. Den här speciella sorten anses vara världens godaste svartpeppar. Den odlas i Kampotregionen i Kambodja och har en helt klart annorlunda doft och smak än den ofta ganska murriga, dova som vi är vana att hitta hos svartpeppar. Den doftar långt mer blommigt än vanlig svartpeppar, och det finns toner av både eucalyptus och mynta. Smaken är å ena sidan mild och aromatisk, men har samtidigt en gnutta sting. Precis som vanlig svartpeppar funkar den att använda till det allra mesta i köket, men smakar extra gott till fisk och skaldjur.

Som du kanske redan har förstått så kunde jag inte låta bli utan beställde ett paket och nu är risken stor att jag är fast i Kampot-träsket för all framtid. ;-) Men eftersom jag känner mig lite ensam i mitt svartpepparnörderi så tänkte jag erbjuda någon av er läsare att bli min bundsförvant. Jag har nämligen packat en liten påse med Kampot pepper som ligger redo att skickas hem till en av er. Allt du behöver göra för att vinna den är att svara på följande frågor i kommentarsfälet:

1. Vem är du som läser?
2. Hur länge har du följt min blogg, och varför?
3. Äter du själv LCHF?
4. Varför ska jag skicka påsen med Kampot pepper till just dig?

På måndag meddelas vem som har vunnit!

Trevlig helg!

Joggingtur och resdrömmar

Det har varit glest med uppdateringar ett tag, och det beror som vanligt på att det har varit galet mycket att göra på jobbet. Periodvis så går både kvällar och helger åt, och med två stora hundar och ett hus under konstant (men rätt stillastående) renovering så hamnar tyvärr bloggen ganska långt ner på listan när det kör ihop sig. Tyvärr, för jag älskar ju att laga mat, och jag älskar att få dela med mig av mina framsteg och dikeskörningar till er.

En annan sak som kommer långt, långt ner på listan när tiden är så knapp och tempot högt är att ta hand om sig själv. Jag vet inte hur det är med er, men nog 17 prioriterar jag att plocka ur diskmaskinen och dra ett varv med dammsugaren före en långpromenad eller en tur till gymmet. Men det är ju så dumt! Det är ju när man har som mest att göra som man verkligen behöver investera i sig själv. Det är när dagarna framför datorn blir långa och intensiva som kroppen behöver få röra på sig, och musklerna skriker efter fräscht blod och syre.

I morse kände jag att nu får det helt enkelt vara nog! Ryggen värkte, höger axel ska vi inte prata om, huvudet var dimmigt och hundarna svansade kring fötterna på mig – den ena konstant med en äggkartong i munnen. Sagt och gjort. Efter en arkeologisk utgrävning i garderoben återfanns löpartightsen (ren tur att de inte var malätna med tanke på hur länge de legat där!) och så åkte springskorna på till vovvarnas stora förtjusning.

Startklara!

Det gick inte superfort, men fyra kilometer blev det – utan ett endaste stopp. Mitt största problem är att motivera mig. Huvudet vill liksom inte vara med utan tycker rätt snart att det blir tråkigt, men faktum är att kroppen inte ens var särskilt trött efteråt trots att det är månader, nästan år, sedan jag sprang senast! Jag kan inte annat än fascineras av vilken skillnad det är att röra på sig när kroppen har fett och protein som bränsle än de där rackarns kolhydraterna. Och att sedan kunna komma hem och ge hundarna mat, duscha i lugn och ro, jobba en stund och först därefter fundera på om det kanske är dags för lunch. Inga darriga ben och ett mellis på stående fot här inte! ;-) Nu gäller det bara att hålla i! Det hade gått lättare med en träningskompis, men vi kanske kan peppa varann den här vägen istället. Någon som är på?

Jag funderar förresten på att köpa Jonas Bergqvists bok LCHF och träning. Är det någon av er som har läst den? Är den så bra och intressant som jag tror? Jag läste ett provkapitel och det lovade verkligen gott. Och så ska jag fortsätta att drömma om LCHF-resan till Gran Canaria i höst. Vad galet härligt roligt det hade varit! Jag vill, vill, vill… men så är jag lite feg också. Är i så vansinnigt dåligt skick, svagare än en spaghetti i kroppen, och så hade det varit skoj att dela rum med någon man kände lite grann i alla fall. Och så är det ju frågan om man kan göda spargrisen såpass att det är möjligt. Nåja, drömma går ju. Är det någon av er som funderat på att åka?

Lunchen förresten, det blev Birgitta Höglunds snabba fiskgratäng på burkmakrill. Låter inte som någon höjdare, jag vet, men som så ofta när Birgitta har varit i farten – galet gott!

PS: Jag funderar på en liten tävling i helgen… för den matintresserade. Ska klura vidare lite, men håll utkik! ;-)